Guldspaden Nominerad 2021

Tills alla dör

Tillbaka
Nominerad till Guldspaden 2021 i kategorin Bok Kategori Bok Deltagare Diamant Salihu Publiceringsdatum 2021-04-19 Var publicerades jobbet? Adlibris, Bokus mfl av förlaget Mondial

BESKRIV KORTFATTAT VAD GRÄVET AVSLÖJAT

Det boken avslöjar är hur ett av våra mest segregerade och utsatta områden i nordvästra Stockholm påverkats när viktiga samhällsfunktioner försvunnit, samtidigt som en grupp unga tonårskillar hamnat i en dödlig konflikt mot varandra. De två gängen kallades Shottaz och Dödspatrullen. Nästan alla har gemensamt att de har svensk-somalisk bakgrund, och vi får för första gången följa konflikten genom anhöriga och flera av gängkillarna själva. De berättar om tystnadskulturen och känslan att samhället svikit. Slutligen avslöjar boken hur sammankopplade flera av våra mest prisade rapartister är med gängen i Järvaområdet. Boken har varit en ögonöppnare för beslutsfattare och central i den svenska debatten om gängkriminalitet.

PÅ VILKET SÄTT ANSER DU ATT GRÄVET UPPFYLLER KRITERIERNA FÖR EN GULDSPADE?

Konflikten som boken skildrar är i en extremt farlig miljö där unga killar dödas nästan varje månad i Järva, ett område i nordvästra Stockholm med ungefär 90 000 invånare. Det är en miljö som är svår och farlig att arbeta i eftersom tilliten ofta saknas för journalister bland boende. I samma område har kollegor tidigare överfallits och hotats. En enorm ihärdighet och tålmodigt förtroendeskapande arbete har krävts för att kunna slutföra boken. Historien med de många trådarna skildras pedagogiskt, men utgörs av ett omfattande researcharbete. Mer än hundra intervjuer har vävts samman med uppgifter ur offentliga handlingar. Den förkunskapen har i sin tur gjort det möjligt att analysera gängkillarnas uppdateringar på sociala medier men också rapartisters låttexter och musikvideor på ett sätt som ingen annan svensk journalist gjort tidigare. Boken har bidragit med en fördjupning som tidigare saknats och nyanserat samhällsdebatten och bidra med en fördjupning som tidigare saknats. Bokens styrka är att den inte försöker komma med enkla svar. I stället får vi genom de inblandade, föräldrar, civilsamhälle och myndigheter många orsakssamband, så som verkligheten ser ut. Denna omfattande research, med klassiskt journalistiskt fotarbete i en extremt svårarbetad miljö, och den unika genomgången av musiken, uppfyller kriterierna för en guldspade.

HUR UPPSTOD URSPRUNGSIDÉN TILL PROJEKTET?

Konflikten har uppmärksammats nationellt och internationellt, men allt som hände runt morden och de här personerna hade tidigare inte satts i ett större sammanhang. Det ville jag göra för att bättre kunna förstå varför före detta barndomsvänner mördar varandra. Att zooma in på den enskilda konflikten skulle också bidra till att nyansera samhällsdebatten där gängmorden står högst på agendan. En person som bidrog till idén min ambition att tillföra en fördjupning som jag saknat, var avhopparen “Khaled” som ville lämna Järvas gängmiljö. Det tog över ett och ett halvt år att vinna hans förtroende. Hans historia visade hur drogkonsumenter långt från konflikterna bidrar till att försörja marknaden som är skälet till flera av de dödliga konflikterna.

VILKA ARBETSMETODER TILLÄMPADES?

1) IDENTIFIERADE VILKA SOM INGICK I GÄNGEN Den första frågan jag behövde ta reda på var: Vilka ingick i Shottaz och Dödspatrullen? Jag hade sedan en tidigare kartläggning i SVT börjat bygga en databas med nyckelpersonerna i gängen. Utöver detaljer om nyckelpersoner hade jag även spara bilder från utredningar och sociala medier. Flera i gängen var aktiva på främst Instagram där de gärna poserade med dyra kläder och klockor. Jag hade därför viss inblick, men jag visste att det var betydligt många fler personer som jag behövde kartlägga för att förstå hela den här konflikten och dess upptrappning. Jag började därför läsa alla domar, förundersökningar och andra offentliga dokument för att ta reda på vilka brott de här killarna dömts för eller varit misstänkta för. Detta skulle utgöra viktiga pusselbitar för att förstå hur pojkar och unga män från en månad till en annan gick från att begå brott ihop och ta straff för varandra, till att splittras i två grupper och bli varandras dödsfiender. 2) BYGGDE EN DATABAS Efter en tids genomgång av utredningar samt samtal med poliser och källor i den kriminella miljön kom jag fram till att det fanns 50-tal personer som var relevanta för min kartläggning. Jag samlade personerna i en databas i Excel. Till en början hade jag bara namn, personnummer, adress, släktband till andra i gängen samt smeknamn. Det var särskilt viktigt med smeknamn för att identifiera personer eftersom det var det som många använde sig av på sociala medier och på gatan. Det skulle visa sig också vara viktigt så småningom för att vinna förtroende när jag visste vad personerna kallades i kombination med andra personliga detaljer. I boken skriver jag många personers riktiga smeknamn för att pedagogiskt kunna berätta om gängkonflikten. 3) ANVÄNDE MEDDELARFRIHETEN Efter en tids research och källsamtal hade jag en bra överblick på kronologin: Tio mord som tydligt gick att koppla till konflikten. Det förekom även mordförsök, förnedringar och andra grova brott. Ett problem var att bara ett av morden hade klarats upp när jag började skriva boken. Det var det uppmärksammade mordet på pizzerian i Rinkeby i januari 2018. Den utredningen innehöll mycket detaljer om konflikten, men för övriga fall rådde det förundersökningssekretess. Under en längre tid sökte jag kontakt med personer som hade insyn i utredningarna och fick flera att prata med mig. Jag upplevde att de var positiva till att det skrev en bok som skulle skildra den uppmärksammade konflikten. Dessutom hade flera kritik mot polisens organisation som inte ansågs ha varit effektiv nog. Jag är övertygad om att det hade betydelse att jag var väldigt påläst om hela konflikten. Det kan ha bidragit till att de öppnade sig mer än vad de kanske tänkt från början. Intervjuerna blev väldigt värdefulla för boken. 4) OFFENTLIGA HANDLINGAR Eftersom det var svårt att få inblandade personer att medverka behövde jag ta reda på alla detaljer på andra sätt för att kunna skriva en berättelse med närvaro. Jag beställde information från alla öppna källor jag kunde komma på. Domstolar: En första del bestod av rättsliga handlingar i form av domar, förundersökningar och så kallade LUL-yttranden som socialtjänsten lämnat till domstolar om minderåriga brottsmisstänkta. Från förvaltningsrätten beställde jag LVU-beslut. Det visade sig att många haft en rad olika insatser, tvångsplaceringar på HVB- och SiS-hem, utan att det gjort större skillnad. Den rikaste källan med detaljer om personliga förhållanden fann jag i socialtjänstens yttranden. Där fick jag inblick om familjeförhållanden, som att en pappa kastat ut sonen ur hemmet tiden innan han gick med i Dödspatrullen, men också detaljer om vilka som skickats på uppfostringsresor till Somalia av föräldrarna i hopp om att sönerna skulle lämna den kriminella miljön. Annat som var relevant var fastställda diagnoser, så småningom kunde jag dra slutsatsen att ungefär en av fem i gängen hade minst en diagnos. Det, tillsammans med andra detaljer, var viktiga pusselbitar för att förstå varför de här personerna hamnat i den här våldsamma konflikten. För att bättre förstå de sociala insatserna och SiS-placeringarna som gjorts har jag pratat med socialarbetare och sakkunniga inom de professionerna. Skolan: En annan viktig del var att ta reda på allt om skolgången. Skolfrånvaro och avhopp från skolan framgick också i LUL, men också i Frivårdens yttranden i de fall personerna hunnit fylla 18 år. Via utbildningsförvaltningen fick jag reda på vilka grundskolor de gått i och kunde beställa klasslistor, klassfoton och betyg från årskurs nio. Jag kunde konstatera att många hade ofullständiga betyg. Genom att studera klassfotografierna kunde jag också se att flera inblandade lärt känna varandra redan på lågstadiet. Klasslistorna innehöll också personuppgifter på fler att kontakta. Jag kompletterade med intervjuer med skolpersonal i olika befattningar för att kolla upp detaljer. Kriminalvården: En tredje viktig källa var Kriminalvården där jag begärde ut misskötsamhets- och avskildhetsbeslut, placerings- och strafftidsbeslut samt beslut om besöks- och telefontillstånd. Där fanns bland annat detaljer om varningar på grund av misskötsel och information om vilka som fått ringa eller besöka den intagne. Jag använde flera detaljer i boken, och konstaterade också att en av de ledande personerna i Dödspatrullen inför en frigivning beviljats telefonsamtal med en representant för en avhopparverksamhet. Placeringsbesluten hjälpte mig att slå fast när olika personer börjat avtjäna sina straff, men också när de släppts. Socialstyrelsen. Under flera intervjuer fick jag också höra påståenden, både av poliser och anhöriga, att det fanns systrar till ledande personer i Shottaz och Dödspatrullen som hade utbildat sig till läkare. Det här var intressant, men var det sant? Via Skatteverket fick jag fram personuppgifter till syskon och föräldrar och kontrollerade om någon (inklusive bröderna och fäderna) fanns på Socialstyrelsens HOSP-register som omfattar personer som sökt legitimation för 22 yrken inom hälso- och sjukvården. Uppgifterna visade sig inte stämma. I registret förekom bara en person, en syster. Hon var legitimerad barnmorska. Det gjorde att jag strök påståenden om läkarsystrar. Skatteverket/domstolar. Jag kontrollerade inkomstuppgifter och eventuella domar mot övriga i familjen och fann att de flesta hade relativt låga inkomster, och att de flesta syskon var ostraffade, framför allt systrarna. Det var intressant för att bredda bilden och inte svartmåla hela familjen. 5) INTERVJUADE ALLA SOM VILLE PRATA Under tiden som jag gjorde research försökte jag få till intervjuer med personer i lokalsamhället och de inblandade i konflikten. Jag gjorde allt jag kunde för att söka alla på något sätt. Det gjorde jag genom att ringa till de nummer jag hittade till personerna i gängen och deras anhöriga. Jag skickade även brev till anstalter, skrev direkt på deras sociala medier-konton, sökte via advokater och andra mellanhänder, och försökte få kontakt med vänner och anhöriga genom att närvara på rättegångar och knacka på deras hemadresser. I breven till anhöriga och de som inte var frihetsberövade presenterade jag mig själv kort och att jag sökte dem. Det var medvetet för att väcka nyfikenhet så att de skulle ringa tillbaka. Enligt min erfarenhet skulle det då bli lättare att förklara eftersom jag vet att många inte behärskar språket väl, och det även lättare att svara på motfrågor under ett samtal. I breven till anstalter och försvarare var jag mer utförlig. Jag förklarade att jag ville fråga om uppväxten och om det eskalerande våldet som lett till att flera av vännerna dödats. Jag skrev även konkreta uppgifter som jag ville att vederbörande skulle bemöta. Detsamma gällde i meddelanden via sociala medier. Flera hörde av sig efter att ha fått breven. I några fall ledde samtalen till viktiga detaljer i boken och nya spår. Några var arga över att jag skrev boken, andra förklarade att de inte ville prata av rädsla för repressalier mot familjen. Flera av breven ledde till möten, bland annat på McDonald's med vad som visade sig vara tre personer på Shottaz-sidan. Jag kunde identifiera alla tre med hjälp av mitt bildalbum, sociala medier, skolfotografier och uppgifter som framkom under intervjun. Genom att jag följde flera i gängmiljön på sociala medier blev jag i slutskedet av bokprojektet varse om att en person som jag hört talas om länge var aktiv på sitt öppna Instagram. Jag skrev att jag ville komma i kontakt för att låta honom bemöta uppgifter i min bok och efter ett telefonsamtal gick han med på att träffas på plats i Barcelona där han bodde. Han berättade öppet om sin vänskap med de utpekade ledarna i Dödspatrullen. Han gav också sin egen analys på sociala mediers betydelse och gängskjutningarna som skakat om Sverige. Det är alltid personliga möten som ger mest. En annan metod som jag använt mig av för att få till sådana träffar är att närvara på rättegångar, både i Sverige och i Danmark. Det har varit givande. Totalt har jag pratat med långt över hundra personer för att få information och säkerställa fakta i boken. 6) VAR PÅ PLATS OCH PRATADE MED FÖRSTAHANDSKÄLLOR Det är alltid viktigt att besöka de platser som ska skildras. Därför har jag vistats mycket i Rinkeby och nästan alla mordplatser för att kunna göra bättre miljöbeskrivningar. Sådana besök leder ofta också till spontana möten med vittnen eller andra intressanta personer. Så var det i flera fall med boken. Jag har också velat återge biljakter, gripanden och polisinsatser så nära som möjligt med närvaro från de som var på plats. Därför har jag besökt exempelvis båda hotellrummen på Amaranten, rummet där en polisspanare tjuvlyssnade på Dödspatrullen och rummet intill där de avlyssnade höll till. Jag har också bett båda spanarna som satt i samma bil under en jakt efter Dödspatrullen att var för sig återge händelseförloppet. Tillsammans med detaljer i utredningen har det gjort att jag kunnat få en närvaro och dialog som gjort berättandet mer levande och spännande. 7) VAR NYFIKEN, INTE ÄNGSLIG Under intervjuerna som jag gjorde med poliser och personer i gängens periferi fanns påståenden om att konflikten kunde ha något med klantillhörighet att göra. Detta lade jag ner mycket tid på att försöka ta reda på. Jag frågade alla jag mötte om det fanns någon sanning i det och fick av de allra flesta svaret att själva konflikten inte var klanrelaterad. För att veta mer säkert behövde jag veta vilken klan respektive person i gängens ursprungliga kärna hade. Detta krävde många långa samtal över flera kaffekoppar för att nysta i eftersom det visade sig vara väldigt känsligt att fråga om någons klan. De jag träffade sänkte rösten och tittade sig om för att försäkra sig om att ingen hörde vad vi pratade om. Flera oroade sig för utfrysning av den svensk-somaliska gruppen. När jag till slut av flera av varandra oberoende källor fått fram uppgifterna jag sökte, kunde jag konstatera i boken att samma klaner i flera fall var representerade både i Shottaz och Dödspatrullen. Därmed var min slutsats att konflikten inte hade med klan att göra. Det redovisade jag för att inte ge utrymme för ogrundade spekulationer. De flesta i de två gängens kärna hade inledningsvis svensk-somalisk bakgrund, och många var födda i Sverige visade min kartläggning. Det var en relevant slutsats för att faktiskt prata om ett samhällsproblem som orsakades av unga killar som växt upp och gått i skolan här. Eftersom många hade samma etniska bakgrund blev också tystnadskulturen stark, förstod jag efter mina många försök att intervjua närstående. Anledningen var att många föräldrar och syskon kände varandra, gick till samma moskéer och var till och med grannar. Det bidrog till att stärka rädslan för repressalier. 8) GRANSKADE SOCIALA MEDIER OCH MUSIKEN Konflikten utspelade sig inte bara genom skjutningar, utan också på sociala medier och i musikvideor. Jag hittade under min research flera exempel på hur gängen filmade misshandel och förnedringar på rivaler och spred detta på sociala medier. Ett sådant exempel var när personer i Dödspatrullen under pistolhot misshandlade och urinerade på Rinkebyrapparen Jafar Sadik, med kopplingar till Shottaz. När brottet senare prövades i domstol, med fällande domar som följd, pekades en rad i Sadiks låttext ut som ett motiv. Raden ansågs referera till ett mordförsök på en ledande person i Dödspatrullen. Det var alltså ett av flera exempel som jag granskade och som visade på hur gängen också förde krig - deras eget ordval - mot varandra på sociala medier. En andra viktig del var musikens roll i att hetsa på gängkonflikten. I två utredningar gällande grovt vapenbrott mot Jafar Sadik respektive den prisade Yasin Mahamoud, hade polisens utredare frågat artisterna om både låttexter och musikvideor. Det var ett försök att visa på artisternas starka lojalitet med Shottaz. Det här var väldigt intressant, men jag kunde fördjupa bilden. Jag utvecklade en metod för att med hjälp av mitt insamlade bildarkiv, övrig research kring gängkonflikten och mina källor analysera flera kända rapartisters texter och musikvideor. Jag kunde visa flera exempel på att Jafar Sadik, Yasin Mahamoud och även rivalen Dree Low, alla tre med miljontals strömningar på Spotify och Youtube, har starka gängkopplingar. Det fanns också ledtrådar i andra musikvideor och låttexterna som blev viktiga pusselbitar för att förstå konflikten. Ett sådant hittade jag i rapgruppen 24k:s musikvideo "En grabb från programmen" som släpptes på Youtube i augusti 2015. Den hade spelats in före de två första morden som startade konflikten mellan gängen som skulle bli Shottaz och Dödspatrullen. Fyrtioen sekunder in i videon fanns en sekvens på mindre än två sekunder föreställandes sex unga killar. Tre kände jag direkt igen genom mitt bildarkiv, men senare också genom källors bekräftelser. En fjärde hade jag inledningsvis bara en källa på vem det var. Jag behövde en andra bekräftelse. Genom källor jag hunnit få kunde jag få bekräftelse på att den fjärde killen var Fayye, en av huvudpersonerna i boken och konflikten. Jag kunde därför beskriva vilka som fanns med på bilden och visa hur de varit vänner fram till att morden skedde i slutet av juli 2015. 9) FAKTAGRANSKADE För att minska risken för faktafel har jag vänt mig till olika referenspersoner. Det har varit kollegor, kontakter med specialområden relevanta för boken, bland annat en specialist inom barn- och ungdomspsykiatri. Personen fick läsa utvalda kapitel för att säkerställa att exempelvis rätt terminologi används för att beskriva NPF-diagnoser för flera av killarna i konflikten. Slutligen har jag gjort en line by line.

VILKA KÄLLOR ANVÄNDES?

Sociala medier: Instagram, Facebook, Snapchat, tidigare publicerade artiklar/inslag, rapporter från bland annat Brottsförebyggande rådet, Kriminalvården, forskning om riskfaktorer, samtal med sakkunniga inom psykisk ohälsa, kriminologi, anställda inom polisen, Statens särskilda ungdomshem, socialtjänsten, utbildningsförvaltningen för att nämna några. Har även intervjuat anhöriga, grannar, vänner, politiker och använt mig flitigt av Acta Publica, förundersökningar, domar, Retriever och Stockholms stadsarkiv.

VILKA PROBLEM UPPSTOD?

Misstron mot journalister är stor i Järva. Det gäller särskilt när det kommer till att få personer i den svensk-somaliska gruppen att prata öppet med oss. En anledning är att många känner att de svartmålas i medier, exempelvis har gruppen i en statlig rapport beskrivits som svår att integrera. I Borås har en rapport om somalisk kultur skapat debatt. I Järva har många av skjutningarna senaste åren berört unga killar med somalisk bakgrund. Det är publicitet som många inte gärna vill förknippas med. Jag fick därför arbeta långsiktigt för att bygga varaktiga relationer för att få personer att prata om skjutningarna och dess konsekvenser, och göra det med sitt namn. Det gjorde flera personer till slut och det är jag glad för eftersom det betyder mycket för trovärdigheten, men det ger också andra i området mod att själva våga. I konflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen har många av de inblandade killarna somaliska rötter. Många känner varandra. Eftersom de flesta av morden är ouppklarade är många anhöriga rädda för repressalier ifall de öppet kritiserar polisen eller ens pratar om sin egen sorg. Det är en rädsla som jag inte upplevt på samma sätt utanför den här konflikten, där anhöriga enligt min erfarenhet oftare vill delta i debatten genom att berätta om sin ihjälskjutne son. Det har därför varit särskilt svårt att övertyga anhöriga om att medverka. Jag lyckades i flera fall genom att tajma samtalen med rättegångar eller genom att få till ett snabbt innan de han fråga anhöriga som riskerade att avråda dem från att medverka. För att förstå konflikten har det också varit relevant att i det här fallet nämna etnicitet. Det har varit ett problem att många av morden är ouppklarade och därmed råder förundersökningssekretess. Men genom att vara påläst lyckades jag vinna förtroendet från flera poliser som i sin tur kunde övertyga andra kollegor att medverka.

VAD ANSER DU VIKTIGAST?

Det viktigaste med publiceringen är att jag fått föräldrar, syskon och killar i gängen att berätta, bland annat "Katten", en nära vän till Dödspatrullen som tog emot mig i Barcelona och bidrog till viktiga pusselbitar i förståelsen av miljön. Det ger ett helt annat perspektiv än om jag bara hade pratat med myndighetspersoner om killarna i gängen. Eftersom många av de inblandade har somaliska rötter har jag fått närma mig gruppen på olika sätt. Det har varit svårt många gånger eftersom gruppen redan är stigmatiserad, därför är det också så viktigt att flera som öppet medverkar har somalisk bakgrund och bidrar med en ökad förståelse om utvecklingen i området och de komplexa strukturerna. Kunskapen om hur musiken och våldet hänger ihop har varit en omdebatterad fråga bland kulturjournalister och opinionsbildare. Boken har bidragit till att visa kopplingen mellan flera av de uppmärksammade rapparna och gängen.

HUR MYCKET TID SPENDERADE NI?

Jag började bevaka konflikten i december 2016, så ca 4,5 år men där det fokuserade arbetet med boken pågick i ungefär 1,5 år. vid sidan av mitt ordinarie arbete.

VILKA REAKTIONER HAR ARBETET FÅTT?

Den är central i den politiska debatten. Ulf Kristersson har refererat till Tills alla dör i sitt sommartal i augusti, och det gjorde även statsminister Stefan Löfven i samband med regeringsförklaringen vid riksdagens öppnande i september 2021 när han ville prata om gängen. Det visar att boken har format den svenska samhällsdebatten och bidragit med en fördjupning som har saknats tidigare. Många inom polisen, skolan och socialtjänsten i Järvaområdet och andra delar av landet har läst boken och tackar mig för att jag skrivit den. De säger att utomstående och kollegor för första gången förstår deras situation och de utmaningar de har. Flera lokala företrädare, bland annat religiösa ledare, rekommenderar boken till unga för att avskräcka dem från att välja en väg in i den kriminella miljön. Inom den svensk-somaliska gruppen har många olika företrädare hyllat boken och visat stor uppskattning, bland annat för att den visar på orsakerna till varför det har blivit så här, utan att stigmatisera svensk-somalier ännu mer. Tvärtom så upplevs boken av många jag möter och får reaktioner från, som nyanserad och att den skildrar både förövare och offer på ett balanserat och respektfullt sätt i ett försök att på riktigt förstå konflikten och sätta det i ett större sammanhang. Många tjänstemän inom en rad olika myndigheter har bjudit in mig för att prata om boken, för de vill bättre förstå den här miljön som de möter i sin vardag. Rektorer i bland annat Järvaområdet vill att jag ska föreläsa för deras personal och elever. Det är bara några exempel på de många förfrågningar jag fått efter att boken väckt så stort intresse och lyfts i radio och tv, debattartiklar och nyhetsrapportering. Något som gör mig särskilt glad är att kvinnor med svensk-somalisk bakgrund ordnat studiecirklar för att diskutera boken och de vill senare bjuda in mig till ett samtal. Intresset för boken är också stort på anstalter och i bibliotek. I dagsläget står 273 personer i kö för att låna boken på Stockholms stadsbibliotek. Eftersom det är så stort intresse och många i kö på Rinkeby bibliotek är jag inbjuden för att ha ett samtal om boken där i november. Det ser jag fram emot.

HAR PROJEKTET ANMÄLTS TILL PO, GRANSKNINGSNÄMNDEN ELLER ANNAN INSTANS?

Nej