Nätversionen av Föreningen Grävande journalisters tidskrift Scoop

19 april 2010:

Inaskad redaktör går till jobbet

Mikael Pettersson, ny sociala medier-redaktör för SVT:s valsajt

Du är fast i Turkiet på grund av vulkanaskan. Hur påverkar det ditt nya uppdrag? Jag börjar jobba härifrån! Det är enkelt att hitta trådlösa bredband där jag befinner mig, och mina första arbetsuppgifter är nätbaserade, så jag kör igång helt enkelt. Började för en timme sen. Vad gör egentligen en sociala medier-redaktör? Det är en bra fråga... Vi har funderat mycket och ingenting är skrivet i sten. Men grundtanken är att jag ska vara aktiv i de sociala medierna och fånga upp ämnen som kan bli inslag i SVT. Och samtidigt försöka berätta om våra egna stories förstås.  Vad ska du mer göra? Jag har några idéer om ett transparent reporterskap där man jobbar mycket mer öppet, både med raka nyheter och tunga granskningar. Där hoppas jag kunna testa en del. Jag kommer att fortsätta göra vanliga tv-inslag också, och hoppas att det ena ska ge input till det andra.  Hur skiljer sig ditt jobb från en redaktionell marknadsförares eller en tittarombudsmans? Jag är journalist och inget annat. Största delen av mitt arbete blir klassisk journalistik, fast med nya verktyg och på nya plattformar och med mer kontakter med omgivningen. Visst kommer jag att berätta när vi har bra grejer på gång, men det tycker jag inte är konstigare än att tidningar och nyhetssändningar jobbar med puffar och löp för att få genomslag. En tittarombudsman ska vara just tittarens ombud mot redaktionen, jag har ingen sån uppgift. Vilka möjligheter ser du i att vara SVT:s närvaro på nätet? De sociala medierna är enorma kontaktnät med oceaner av kunskaper, åsikter och berättelser. Det är en journalistisk guldgruva, till exempel i jakten på case, experter, nyhetstips, läckor... Samtidigt är det en värld där man måste bjuda till, redaktionen måste vara beredd att diskutera sitt arbete öppet och visa upp mer av sitt grundmaterial. Vill vi vara trovärdiga ska vi till och med erkänna när konkurrenterna gjort ett bra jobb! Och vilka fallgropar? En klassisk Twitter-fallgrop är att man ägnar för mycket tid åt uppdateringarna. På en redaktion som jobbar dygnet runt finns det alltid en tendens att lägga för mycket kraft på omstöpningar och uppdateringar snarare än grundläggande research och granskning. Vi måste våga prioritera. Vilka är de största utmaningarna för källkritik i sociala medier? Ungefär samma som vid telefonkontakter, mejl och brev. Folk kan alltid ljuga och förfalska, det är vår uppgift att kontrollera före publicering. Har du någon förebild? Massor, från guldspadenominerade Jessica Ritzén med Fattigbloggen till brittiska Guardians webbgranskning där läsarna fick hjälpa till att kontrollera politikernas utgifter... Och så alla ambitiösa lokaljournalister ute i landet som börjat använda webben för att förbättra journalistiken, otroligt roligt och inspirerande! /CHRISTINA KENNEDY scoop@fgj.se

18 mars 2010:

Sanna Klinghoffer lämnar (också) Kaliber

Den sista av de journalister som startade SR:s grävprogram Kaliber lämnar nu redaktionen. – Det blev ohållbart, säger producent Sanna Klinghoffer.

Sveriges Radios uppmärksammade och prisbelönta grävredaktion har de senaste åren förlorat sina medarbetare till andra arbetsplatser. Kristina Hedberg och Björn Tunbäck jobbar nu för Sveriges Television, Anna Jaktén är tjänstledig för att arbeta som lärare på JMG. Varför slutar du? – För att det var ohållbart att vara kvar under de här förhållandena. Vi har haft tre fasta tjänster som ska göra allt från att lägga ut texter på webben, vara programledare och producenter, och göra 20 program om året. Jag har efterlyst en vision från ledningen om hur vi ska funka och jobba, men den har inte kommit, säger Sanna Klinghoffer. Istället börjar hon senare i år att jobba som redaktör på SVT:s Uppdrag granskning. – Det gick inte att tacka nej. De erbjöd just det jag har saknat – en klart utarbetade vision för arbetet och en riktig organisation för att gräva. Det känns inspirerande, lustfyllt…ja, professionellt. Nu är inga av dem som var med och startade Kaliber kvar. Vad ska SR:s ledning dra för slutsatser av det? – Jag vet inte. Vi har byggt upp ett starkt varumärke från grunden och det har varit skitkul, en riktig nybyggaranda. Men vi har längtat efter att ingå i ett större sammanhang och har känt oss ensamma, till och med övergivna, stundtals. Och det går inte i längden att jobba kopiösa mänger övertidstimmar för att ro detta i land, säger Sanna Klinghoffer. – Det går inte att vara sjuk. Jag har suttit kräksjuk hemma med reportrar i luren för att det inte finns någon som kan ta över. Kaliber är min bäbis, så det känns verkligen sorgligt att lämna. Sanna Klinghoffer säger att hon längtar efter att gå på möten för att diskutera journalistik med mer än tre personer. Efter sex år på Kaliber kan hon se tillbaka på uppmärksammade jobb och utmärkelser till medarbetarna. Vad är det bästa du har gjort? – Jag har fått göra det roligaste jag vet och jobbat med fantastiska människor. Jag är jättestolt över Kinajobbet, där vi var med och ändrade policy för inköp av sten till billiga smycken, och för grävet om spelkungen Rade Kotur. Vår granskning av häkteshängningen i Mariestad har lett till fängelsedomar. Och det sämsta du har gjort? Jag borde ha fattat tidigare att det inte skulle bli någon förändring. Vi har fört fram våra synpunkter och jag har dröjt kvar med en dåres envishet i hopp om att någon skulle hända. Det har gjorts utredningar om gräv på SR och om Kaliber där allt vi sagt under åren finns med. Det är bara att hoppas på att det leder fram till bättre arbetsvillkor för grävare på Sveriges Radio. Finns det något som tyder på att det blir så? – Inte som jag vet nu. Sveriges Radios programdirektör Björn Löfdahl säger till tidningen Resumé att han beklagar att Sanna Klinghoffer har valt att sluta. Enligt honom finns en klar vision för grävandet på SR, som bygger på tre ben - Ekots grävgrupp, Kaliber och ett lokalt reporternätverk. /CHRISTINA KENNEDY scoop@fgj.se

Läs mer om arbetsförhållanden på Kaliber i denna artikel i Journalisten 2008 och i en intervju med Anna Jaktén på Gräv10-sajten.

14 januari 2009:

Debatt: Pengarna styr frilansetiken

Frilansen Erik Hammar för debatten om etiken vidare - mot det gröna guldet som styr oss alla.

"Jag tänker på frilansarna som bärplockare. En grå massa som vandrar från markägare till markägare och hoppas på några dars jobb. Fyrtio kronor i timmen för dyrt, mister? Jag gör det för trettio, visst, bara jag får jobba. Tjugo? Ja, mister, jag får ju vara utomhus. Senaste numret av Scoop, tidskriften för grävande journalister, innehåller en artikel om frilansare i gränslandet mellan journalistik och information. Texten ger, såvitt jag kan se, en korrekt bild av den ständigt växande etiska gråzonen, förutom i en liten detalj. Pengarna. De liksom bara skymtar förbi. En granskning av dagens journalistik som inte tar sin utgångspunkt i pengar, som inte visar hur pengar styr en hel yrkeskårs rörelser mer effektivt än vilka ideal som helst, är som att beräkna kroppars fall utan att nämna tyngdlagen. Men först en lägesrapport: Enligt Frilans Riks undersökning i februari i fjol har sex av tio frilansare svårt att klara ekonomin. Någon medelinkomst ges inte i undersökningen, men man kan dra slutsatsen att den ligger nånstans runt 250.000 kronor. Nej, förlåt, inte inkomst. Fakturerat totalbelopp. Innan utgifter, exempelvis lokalhyra och dator. Och innan skatt och sociala avgifter. Återstår cirka 100.000 kronor netto. 8.500 kronor i månaden att leva för. I Scoops artikel frågar reportern Lena Kvist (för övrigt är en av mina redaktörer) Göteborgs-Postens ställföreträdande ansvarige utgivare Kenth Andréasson: ”Är etiska dilemman ett pris ni får betala för slimmade redaktioner med färre fastanställda?” ”Nja”, svarar Andréasson, innan han förklarar att det snarare är resultatet av att näringslivet insett att journalister är duktiga på att föra ut ett budskap. ”Nja”? Det ärliga svaret hade naturligtvis varit ett ”Tro fan det!”. Frilansarna verkar i en avreglerad ekonomisk sektor. Precis som markägarna har medieföretagen insett hur onödigt det är att anställa. Dyrt och obekvämt. Bättre då att skära ner. Bättre att köpa tjänst. Då undviker man alla regler, alla krav på minimilöner. Och det går jättebra att säga ja på måndag, och nej resten av veckan. Inte idag, mister? Jag förstår, ni måste spara, självklart. Hyckleriet är monumentalt när tidningarna pressar ner arvodena, stryper textleverantörerna med budgetsnöret (”Det är faktiskt finanskris!”) och sen slår dem huvudet med Moralen. Är det då så konstigt att de flesta söker sig mot pengarna? Först till informatörsjobben, sen vidare ut mot marknadsföring och copy. Man säljer sina händer för hyra, mat och några veckors semester. Jag har sett de bästa hjärnorna i min generation användas för att sammanställa årsredovisningar. Förstå mig rätt, jag klandrar dem inte. Jag har ofta funderat på alternativ, senast när jag fick mitt slutskattebesked. Men än så länge har det gått. Nej, förresten. Jag skrev en copy-text en gång. Om ett företag som specialiserade sig på vindkraft. Min text skilde sig inte mycket från vilken förhands-”Ikväll uppträder XX på XX” som helst, men jag minns känslan av intellektuell kastration. Hur sorgligt det var att så fort jag kopplade bort det kritiska tänkandet, det som mer än något annat borde definiera journalistiken, öppnade sig ett fält av inkomstmöjligheter. Runt om i Sverige darrar medieredaktionerna. Ingen vet vad framtiden för med sig av bloggar, PR, betald desinformation, ett bludder av otydliga avsändare. Rädslan får gammelmedia att dra ner ännu mer på fasta kostnader och köpa billigast möjliga bärplockare. Nu när det är viktigare än nånsin att arbetet får ta tid, får kosta. Jo, faktiskt viktigare än nånsin. Det har aldrig funnits så många informationskanaler som idag, aldrig så många åsikter, ”undersökningar”, faktauppgifter, förklaringsmodeller. Imorgon är de ännu fler. Så vad göra åt detta? Varna och vädja? Så här: Snälla, ser ni inte att produkten blir lidande? Det tycks lönlöst. Men i brist på ekonomiska medel är det allt som återstår. Betala först vårt bröd, mister. Så ska ni se att moralen kommer. " Erik Hammar ps. Någon kanske kommer att tänka på facket. Jag måste tyvärr meddela att facket avled nån gång i början av åttiotalet.

14 december 2009:

Gräva på välgörenhet osannolikt i Sverige

I USA växer nya grävorganisationer finansierade med välgörenhet upp som svampar ur marken. Men skulle det funka i Sverige? I senaste numret av Scoop undersöker vi det amerikanska fenom med grävredaktioner som lever a sponsring från rika välgörare. Förutsättningarna för både välgörenhet och grävande journalistik är vitt skilda i de båda länderna, konstaterar de personer Scoop intervjuat. Journalisten och föreläsaren Björn Häger tvivlar på att icke-vinstdrivna grävredaktioner som de i USA skulle nå framgång i Sverige. Han påpekar att det varken finns någon mecenatkultur eller särskilt stor tradition att skänka pengar till välgörenhet här hemma, bland annat beroende på skattesystemet. Och den uppenbara skillnaden i antalet miljardärer. – Däremot skulle det kanske vara möjligt med bidragsfinansierade gräv inom vissa områden, som konsumentjournalistik. Man kan tänka sig att arga konsumenter tillsammans lägger ihop pengar för att se till att viss granskning blir gjord, säger Björn Häger. Gunnar Nygren, docent i journalistik som undervisar vid Södertörns högskola, understryker de trovärdighetsproblem som oundvikligen följer med den sponsrade journalistiken. – Risken är ju att någon vill köpa sig en Janne Josefsson för att smutskasta konkurrenten. Handlar det däremot om många sponsorer är det lättare hävda integritet, säger Gunnar Nygren. Han konstaterar att det måste vara vattentäta skott mellan de redaktionella besluten och finansiärerna. Men inte ens det kanske räcker. – Risken är att det sätts så mycket frågetecken kring journalistikens trovärdighet att man gör sig själv en otjänst. Utan trovärdigheten spelar det ingen roll hur mycket pengar man har, säger Gunnar Nygren och tillägger att han tyvärr är lite skeptisk. Mer positiv – i princip – är Helena Bengtsson, databasredaktör på Sveriges Television som under drygt två års tid arbetade på en amerikansk grävorganisation finansierad med välgörenhetsmedel - Center for public integrity. – Många av de journalister som jobbade där var väldigt uppfyllda av att det inte fanns något vinstintresse. De var drivna av idealism – stolta och glada för att få göra ett viktigt arbete. Så tycker jag inte riktigt alltid det är här hemma, säger Helena Bengtsson. Hon tyckte inte att finansiärerna styrde journalistiken som organisationen producerade; det var vattentäta skott mellan redaktionen och de anställd som äskade pengar av stora välgörenhetsfonder. Men under en del av tiden då Helena Bengtsson arbetade för centret var det knapert och då fördes diskussioner om hur man kunde rucka på reglerna, och kanske bjuda in mer till att finansiera särskilda områden där man tänkte gräva, som exempelvis miljön. – Men så gör vi ju allihop som journalister – man ser åt vilket håll vinden blåser och rapporterar därifrån, säger Helena Bengtsson. På hela taget var likheterna mellan hennes hemmaredaktion SVT och den amerikanska grävorganisationen fler än olikheterna, enligt Bengtsson. Med en avgörande skillnad. – De var otroligt mycket mer noggranna med faktakontrollen. Vissa texter gick man igenom på fyra olika nivåer efter att reportern lämnat dem ifrån sig, bland annat av faktagranskare och jurist, säger Helena Bengtsson. Hon tror inte att några nya grävorganisationer baserade på välgörenhet lär dyka upp i Sverige inom överskådlig tid. Detta trots att vissa stora välgörenhets-stiftelser i Sverige faktiskt skulle kunna bidra med pengar och att vi har en vana vid Internet och sociala medier, som är viktiga för att sprida grävjournalistik. Men eftersom många svenskar fortfarande prenumererar på dagstidningar och public service-företagen utför mycket granskande journalistiken, uppstår inte samma gapande hål i marknaden som i USA med utbredd tidningsdöd och brist på statligt finansierad media. – Men det hade varit kul med nya grävorganisationer. Jag tror nämligen att andra redaktioner blir sporrade av det. Kaliber och Uppdrag granskning sporrar varandra, och gör Expressen bra gräv så spottar Aftonbladet upp sig. Det vore bra för journalistiken, säger Helena Bengtsson. /CHRISTINA KENNEDY scoop@fgj.se

6 december 2009:

Allt mer journalistik med betalda baktankar

En gråzon där det är svårt att dra gränser. Eller ett kristallklart hot mot den granskande journalistiken. Sponsorskap i svenska medier leder till högljudd debatt. Föreningen Grävande journalister bjöd under JMK:s 50-årsjubileum in en panel för att diskutera vad som händer när medieinnehåll har andra avsändare än redaktionerna. Frilansjournalisten Fredrik Laurin inledde debatten genom att ifrågasätta nystartade sajten Second opinion – ett mediegranskande initiativ som intervjuar källor och försöker hitta fel i publicerad journalistik på uppdrag av just den som blivit granskad. Så gjordes efter Fredrik Laurins artikel i tidningen Fokus om utfiskningen av världshaven och den svenske fiskebåtsägaren och handlaren Coco Belfrage. Och Laurin är inte nådig i sin kritik. – Det är ren bullshit att du vill granska journalistik. Det här är bara ett sätt att tjäna pengar, och kapitalisera på det mandat vi journalister fått av läsare, tittare och lyssnare, säger Fredrik Laurin till Second opinions vd Mats Olin. Olin underströk å sin sida att det tydligt framgår vilka artiklar på hans sajt som sponsrats och vilka som skrivits av sajtens självständiga journalister. Enligt Olin har sajten förutom 200 privatpersoner som skriver inlägg också 35-40 kunder, alltså företag eller organisationer som betalar för att inlägg ska publiceras. – De kan inte påverka innehållet i texterna vi skriver, men de har rätt att säga ja eller nej till publicering, säger Mats Olin, som efter upprepade frågor från Laurin berättade att företagen betalar mellan 12 000 och 25 000 för ett uppdrag. – Och om ni skulle granska journalistik och komma fram till att allt som skrivits var rätt – skulle era kunder betala då? Det säger ju sig självt att ni ger dem vad de vill ha. Det ni håller på med är ren PR fast under falsk flagg, säger Fredrik Laurin. Mats Olin håller inte med. – Pengarna vi drar in från kunderna används för att anställa journalister. På så sätt kan vi göra detta angelägna arbete; mediegranskning behövs verkligen, säger Mats Olin. Medieinnehåll med journalistiska förtecken men med andra och ofta otydliga avsändare blir allt vanligare, vilket Sveriges Radios program Medierna tagit upp här. Mats Olin, som tidigare arbetat på PR-byrån Springtime, konstaterar att det i sådant arbete gäller att servera tidspressade journalister färdiga lösningar som ger kundens vara eller tjänst uppmärksamhet i rätt sammanhang. Fredrik Lundberg, chef för TV4:s samhällsredaktion, har ställts inför etiska problem i ansvaret för kanalens morgonsoffeprogram. Enligt honom räcker inte pengarna från reklamförsäljningen för att göra de program som behövs; det behövs fler intäktskällor. Därför låter man företag sponsra en del av innehållet, som man gjorde då Vattenfall betalade för en serie inslag med energitips. – I Kalla fakta eller nyhetsporgrammen skulle man aldrig kunna göra det. Men morgonprogrammet är mer av en gråzon, säger Fredrik Lundberg och fortsätter: – Vi känner oss fram idag för att hitta var gränserna går. Men det är svårt. Och det är ett ganska hårt tryck utifrån. Studierektor Håkan Lindoff på JMK menar att de sponsrade inslagen medför att mediehus devalverar just den trovärdighet som företagen vill betala för att dra nytta av. Hur påverkas då trovärdigheten för kanalens granskande program av att omges av TV4-program med sponsrat innehåll? – Jag tror faktiskt inte att de påverkas alls. De granskande programmen har sin egen trovärdighet, säger Fredrik Lundberg. /CHRISTINA KENNEDY scoop@fgj.se

17 september 2009:

VIDEO