Gräv08 Grävtidningen Misslyckat

Våra värsta gräv

Om åsnescoop, drottningens pappa och andra jobb vi helst förtränger. Kollegor berättar om sitt mest misslyckade gräv.

Mikael Ekman, redaktör, Efterlyst & reporter, Expo:
- Ett jobb jag gjorde när jag var reporter på Insider. Jag hade läst i en artikel i DN att det varje år importerades en viss mängd åsnekött till Sverige, och tyckte det lät konstigt eftersom det inte är någon som säljer det. Min teori var att åsneköttet serverades på krogar. Jag kollade upp att det gick att analysera kött för att se vilket djur det kom ifrån och började kolla ett antal schaskiga hak i Stockholm. Jag åkte runt med dold kamera och beställde entrecote, vid ett tillfälle åt jag tre på raken. Jag är så snål och det är ju inte varje dag man får entrecote, så jag åt upp alla och blev så jävla mätt. Jag hade med en doggybag och sparade en liten bit från varje restaurang som vi skickade på analys.
När vi gick igenom provsvaren visade det sig att det hade varit riktig entrecote på alla ställen. Det finns en lärdom att dra av historien, jag skulle ha kollat upp fakta bättre istället för att gå på DN:s uppgifter. När jag kollade med livsmedelsverket hur mycket åsnekött som egentligen hade importerats var det inte särskilt mycket.

Anna-Lena Lodenius, frilans, arbetar deltid på Ordfront:
- Ofta landar man i att det är en bedömningsfråga om man kan publicera det man har tagit reda på eller inte. Liksom många andra journalister har jag massor av material om kungahusets nazistiska kopplingar. Till stor del handlar det om vad Silvias pappa har gjort. Jag tycker inte att hon kan bli lastad för det han har gjort och har valt att inte skriva det jag vet. Andra journalister har bedömt saken annorlunda och publicerat sina uppgifter.

Fredrik Edin, frilans:
- Vi höll på med ett sista nummer av tidningen Atlas som jag och några till gjorde för längesen. Det var precis efter EU-toppmötet i Göteborg 2001 och vi var trötta på alla de personer som i media tävlade om att ta avstånd från protesterna. Särskilt trötta var vi på dem som gjorde karriär på att vara vänster utan att ha de minsta radikala åsikter.
Så vi beslöt att göra en kartläggning i samma stil som de stora dagstidningarna hade gjort av nazister något år tidigare. Kartläggningen hade arbetsnamnet "de minst extrema inom vänstern".
Vi var väldigt duktiga och plockade ut passfoton och redogjorde pedagogiskt för hur otroligt lite extrem var och en var. Minns att det började läcka till några av de uthängda som givetvis inte alls tyckte det var roligt. Tyvärr blev det aldrig något sista nummer. Den artikeln hade bränt alla mediabroar för alltid, men det hade det varit värt.

Ylva Esping, reporter, Uppdrag granskning:
- Jag och Anna Bubenko som då var kollegor på Radio Kristianstad var på väg att göra ett gräv om en sekt. Det var ett tag sedan, när jag var runt 21. Vi besökte sekten och låtsades vara intresserade och hade planerat att flytta in hos dem och Wallraffa. De trodde att vi var intresserade på riktigt och välkomnade oss, men när det väl gällde vågade vi inte flytta in. I dag kan jag förbanna mig själv för att jag var för ung och rädd.

Andreas Malm, utrikesredaktör, Arbetaren:
- Det var sommaren 2004 och vi fick brev till redaktionen anonymt om ett bageri. Det var från en person som uppgav sig vara papperslös. Han berättade bisarra historier om hur polska migrantarbetare låstes in i bageriet och inte fick någon lön. Vi bedömde det som trovärdigt och började kolla deras limpor som visade sig vara sjukt billiga, vilket stärkte vår tes att någonting var skumt. Jag ägnade veckor åt att spana i buskarna, jag smög omkring och försökte se in. Efter ett tag hörde ägarna av sig, de hade fattat att vi var där och ville att vi skulle komma dit och prata. De var väldigt sårade och grät nästan över att vi var ute efter dem. De sa att de var ett litet familjeföretag som gjorde allt enligt reglerna och lät oss titta runt i bageriet. Vi kunde inte se några fel och var tvungna att lägga ner jobbet.

Kenneth Ulander, researcher Rapport:
- 2004 satte vi igång en granskning av Högsta domstolen. Vi satte upp ett antal teser och frågetecken, bland annat att HD inte tar upp de fall som de borde och att det är oproportionerligt många civilmål. Vi skickade ut en omfattande enkät till landets samtliga domare. Vi ställde frågor om det saknades prejudikat på något område, om de tyckte att de skötte sitt uppdrag.
Tillsammans med annan research, som t ex analys och kategorisering av vilka mål som HD tog upp i jämförelse med vilka som sökte prövningstillstånd, trodde vi att vi skulle kunna få fram flera intressanta aspekter att göra nyhetsinslag på. Vi hade stora förhoppningar på researchen. Resultatet blev dock att ingen av teserna höll. Detta var förvisso glädjande om man ska se det från allmänhetens perspektiv, men rent nyhetsmässigt kammade vi noll och fick försöka förklara för våra redaktörer varför alla dessa nedlagda timmar, dagar och veckor inte resulterade i en enda bildruta i TV.

Mikael Sönne, reporter,
Norrköpings tidningar:
-På min förra arbetsplats - Corren i Linköping - fick jag och en kollega uppgifter om ett utbildningsföretag som utnyttjade sina elever. Företaget ordnade arbetsmarknadsutbildningar men lät, enligt tipset, eleverna måla om och renovera chefernas bostäder.
Vi rotade i historien och allt verkade bra fram till den avgörande slutintervjun. Laddade till tänderna med tuffa frågor och dubbla bandspelare, ställde vi de ansvariga mot väggen. Vad hade eleverna egentligen gjort, varför och ingick det verkligen i undervisningen?
Tyvärr, i alla fall för oss, hade de ansvariga bra svar på det mesta. Ju längre intervjun led desto mer uppenbart blev det att vi var snett ute. Visst hade husen renoverats, men av helt vanliga hantverkare som betalats med (vita) pengar. Av det misstänkta fusket fanns till slut ingenting kvar. Slokörade återvände vi till redaktionen.
Slutsats? Ett misslyckat gräv är också ett gräv. Och kolla alltid en bra historia!

Ali Fegan, frilans:
- Jag och en kollega höll i höstas på med ett jobb om höger- och vänsterextremister där vi bland annat skulle intervjua ledarna för naziorganisationen Svenska Motståndsrörelsen. Innan mötet blev det en hel del snack i telefon och vi var helt ärliga med vilka vi var och våra avsikter. Det var också klart att de kollat upp oss. Själva snacket skötte min svenska kollega, av förklarliga skäl. Sen pratade vi ihop oss om huruvida jag skulle följa med på intervjun. Lite dumdristigt kan tyckas att som turk träffa ett gäng nazister, men min erfarenhet är att man kan prata med de flesta så länge man beter sig professionellt och rakt, de visste ju redan vem jag var. I vilket fall som helst så förklarade dom i ett av de sista samtalen innan mötet att de var mycket bekymrade över utplåningen av den svenska rasen och hade genom nån sorts uträkning kommit fram till att det bara var 10 procent kvar av den ursprungliga svenska rasen och värst är dom som kommer hit och gifter sig med svenska kvinnor och skaffar barn och degenererar rasen. Alltså jag. Jag följde aldrig med på den intervjun.

Gubb-Jan Stigson, reporter, Dalademokraten:
- Nån gång inte långt efter Palme-rättegångarna, i början av 90-talet, ringde någon från borlängeredaktionen och berättade att de haft besök av en man som sa sig ha viktiga upplysningar om Palme-mordet. Eftersom jag sysslar med undersökande journalistik tyckte de att det var bäst att jag tog hand om honom. Jag var måttligt entusiastisk, men eftersom Hans Holmér påstått sig ha övernattat i just Borlänge och då det fanns en del andra mer eller mindre lösa kopplingar hit så gav jag klartecken.
För att ha både med- och motargument vid mötet tog jag fram vad jag hade om Palmemordet och läste på, tittade lite i några böcker och jag tog fram Palmeutredningen som nattlitteratur innan jag la mig. Alltså kände jag mig rätt väl förberedd vad gäller såväl statiska fakta som mer eller mindre konspiratoriska uppgifter när jag skakade hand med tipsaren. Jag visade honom till mitt rum, han slog sig ner och jag hällde upp kaffe. Han tittade mig med fast blick i ögonen och sa: "1986 satt jag på Säter och trodde att jag var Gud..."

Sammanställning: Stina Berglund och Andreas Bruzelius