Nyhet

De hittade bevisen för en massaker

2019-06-17

Uganda är ett av världens mest homofoba länder. Annika Hamrud har under ett antal år undersökt situationen för landets homosexuella och de internationella rörelser med kopplingar även till Sverige som aktivt verkar för hårdare lagstiftning. Hon och fotografen David Lagerlöf lyckades också belägga ett massmord på homosexuella som även Ugandas hbtq-aktivister föredrog att tvivla på.

– Jag ville berätta vad den här typen av hat leder till.

Jag träffar Annika Hamrud i villan i Södertälje där hon bor med sin fru. Jag har åkt dit för att tala om hennes nya bok, ”Fundamentalisterna”, om våldet mot homo- och bisexuella i Uganda. Det stora landet i centrala Afrika är knappast ensamt om att ha en mycket våldsam historia, men utmärker sig gentemot grannländerna när det gäller just hatet mot Hbtq-folk.

Uganda blev mycket omtalat för ett par år sedan för ett lagförslag som skulle ha gjort det belagt med dödsstraff att upprepade gånger ha samkönat sex. Lagförslaget fick det passande namnet ”Kill the Gays Bill”. En mildrad version med dödsstraffet utbytt mot livstids fängelse röstades igenom av parlamentet 2014, men underkändes av författningsdomstolen – dock bara för att själva voteringen inte genomförts korrekt. Lagen är hur som helst inte i kraft i dag, men homosexualitet bestraffas ändå med upp till sju års fängelse.

Den ugandiske flyktingen Fred, en av dem Annika Hamrud ger röst åt i boken, uttryckte något överraskande för henne att lagen som då ännu inte underkänts kan ha förhindrat ett folkmord på homo- och bisexuella. Så utbrett är det folkliga hatet mot dem, att en drakonisk lag eventuellt skulle minska det illegala våldet.

Det handlar dels om samma slags hat och våld som länge varit i avtagande i Sverige även om det inte försvunnit, det som slår blint mot alla som är eller förutsätts vara homosexuella. Det som i vårt land främst har utövats i anslutning till gayklubbar och offentliga platser där homosexuella män träffats. Det som förr kallades att ”knacka bög”.

I Sverige utövades våldet av en liten minoritet, omgiven av ett i bästa fall likgiltigt samhälle. Ju längre tillbaka i 1900-talet vi går, desto större var också skammen hos offret att anmäla överfall som skett på just de kända mötesplatserna, för att inte tala om att uppge det troliga motivet. I dag blir reaktionerna på våldet kraftigare, och attityden i Sverige till hbtq-folk är betydligt mer tolerant och välkomnande än exempelvis under aidspaniken på 1980-talet.

I Uganda har de som misshandlar och mördar homosexuella ett helt annat stöd hos allmänheten. Dessutom förekommer i Uganda ett mycket utbrett hedersvåld, där det är människor i den egna släkten som aktivt söker upp och dödar den som har kommit ut som homosexuell.

Attityderna till homosexuella skiljer sig mellan olika länder i Afrika, och förutom områden där radikal islamism har stort inflytande har de mest homofoba samhällena en tydlig gemensam nämnare: Det brittiska imperiet.

Homosexuella förbindelser mellan män över 21 avkriminaliserades i England och Wales så sent som 1967, och det skulle dröja ända till 1980 innan det var lagligt i Skottland, och ytterligare ett år i Nordirland. När de brittiska kolonierna i Afrika och Västindien blev självständiga ärvde de en viktoriansk lagstiftning med förbud mot ”sodomi”, och det var heller knappast den del av lagen som det fanns störst politisk vilja att liberalisera.

I dag är länder som Uganda, aldrig en koloni men ett brittiskt protektorat mellan 1888 och 1962, och den före detta kolonin Jamaica i Västindien bland de mest homofoba länderna i den kristna världen.

– De som avkriminaliserar i Afrika nu, där är det inte britter som har varit tidigare, säger Annika Hamrud.

En annan faktor i just Uganda är den roll evangelikala kristna kyrkor i USA och Europa spelar. De missionerar i stor skala i Uganda, och kristna homofobiaktivister har haft ett direkt inflytande på utformningen av Kill the Gays Bill.

– Det finns i vart fall delar av de här evangelikala kyrkorna som vill ha en plats som ska vara ”ren”, säger Annika Hamrud. Och först då, när den är renad, kommer Jesus tillbaka. Man tror ju på att vi lever i ”de sista dagarna”. Då måste vi göra oss beredda på syndafloden.

Men det är ingen enhetlig internationell rörelse som arbetar mot mänskliga rättigheter i Uganda. I stället handlar det om ett antal olika kristna organisationer, varav en inflytelserik är den amerikanska Family.

– Allt är väldigt disparat, eftersom de här organisationerna inte slår sig ihop, utan man får studera hur rörelsen ser ut. Religionen och politiken hänger väldigt tätt samman. Family vill inte ha det som i USA där man skiljer på stat och kyrka, utan de vill införa ett slags teokrati. I Uganda så ligger president Museveni väldigt nära den linjen rent politiskt och religiöst.

– I Uganda är det inte konstigt med rent moralistisk lagstiftning. I början av 2000-talet tog man bort ett förbud mot otrohet, vilket fick mycket negativa reaktioner. Samtidigt är månggifte extremt utbrett.

Annika Hamrud skildrar grovt våld mot för det allra mesta helt försvarslösa människor, och beskrivningarna är mycket detaljerade. Morden, tortyren och de råa övergreppen får stundtals läsaren att dra efter andan.

Hon berättar om lesbiska Susan, vars släkt vid ett möte beslutar att klanens heder kräver att hon mördas, men som lyckas fly.

Hon berättar om Fred, soldaten som som både våldtas av sina befäl och torteras av dem för att han är homosexuell. Som flyr till Sverige och i dag efter lång tid har kunnat återförenas med sin son. Som tror att lagen som förbjuder homosexualitet kan ha förhindrat ett folkmord eftersom människor kan bli mindre benägna att dra samman lynchmobbar om de känner att staten ”tar tag i problemet”.

Hon berättar om Edwin Sikot, prästen som maktlöst ser på hur homofoberna som svårt misshandlat hans make bränner ner hans kyrka och beger sig för att bränna prästgården. Edwin Sikot bär maken i sina armar, springer med honom ut i mörkret i djungeln för att undgå mordbrännarna. I dag, efter ytterligare rent omänskliga umbäranden av den enda anledningen att han är en man som blir kär i andra män, lever även Edwin Sikot som flykting i Sverige.

Hon berättar om Najjuma, som överlevt en massaker på en gayklubb i en by på andra sidan gränsen i Kongo. Män i uniform som talade engelska – vilket identifierar dem som ugandier och inte kongoleser – öppnade eld på klubben och dödade nästan alla.

Tillsammans med Najjuma och fotografen David Lagerlöf tog sig Annika Hamrud på farofyllda vägar till byn i Kongo-Kinshasa för att försöka verifiera Najjumas berättelse, som inte ens Hbtq-aktivisterna i Uganda ville tro på. De som trodde att en massaker alls ägt rum förklarade den på olika alternativa vis – vad som helst men inte en massaker på homosexuella.

– De lever ganska isolerat i sin lilla grupp där, säger Annika Hamrud. Och de som mördades var inte aktivister.

Annika Hamrud och David Lagerlöf lyckades på olika vis, varav bara vissa varit möjliga att redovisa i boken utan att utsätta människor för livsfara, verifiera att massakern på homosexuella hade ägt rum.

– Det var många andra som berättade om exakt vilka det var, att alla som kom pratade engelska, att de hade militärkläder på sig, att de skrek ”vi ska döda dig för…”

– Kongoleserna var mycket måna om att säga att det bara är ugandier som är så homofoba.

Vad var det svåraste för dig rent journalistiskt?

– Att sortera bland alla berättelser. Att försöka belägga saker. Det är så otroligt mycket påhittade historier. Skitsnack. Det är väldigt svårt att sortera.

– Förlaget har skjutit på publicering så länge, så att då har det blivit så att jag har fortsatt att prata med de här personerna väldigt många gånger. Och från början är det inte personer som kan uttrycka sig och förklara saker så väldigt bra. För Freds del berodde det på trauma.

– För de andra två kanske på att de inte förstår varför jag vill veta saker, hur det kommer sig att det ska vara intressant. Det har varit ett extremt långsamt arbete med intervjuerna, särskilt med Najjuma och Susan.

– Najjuma är också väldigt traumatiserad. I början var det väldigt svårt att få henne att berätta.

På releasefesten för ”Fundamentalisterna” på en bar på Södermalm i Stockholm håller Edwin Sikot ett flammande tal från scenen om solidaritet med dem som förföljs i hans hemland. Det är inget särskilt att gå i Prideparaden i Sverige, anser Edwin, eftersom det är helt ofarligt, åtminstone jämförelsevis. Viktigare är att stödja hbtq-folket i Uganda som misshandlas och mördas.

– Jag samlar burkar varje lördag och skickar pengar, vad kan då inte ni göra? frågar den väldige prästen de församlade.

I Ugandas storstäder finns faktiskt en liten grupp öppna hbtq-aktivister. Hatade men paradoxalt nog skyddade av sin öppenhet genom de internationella kontakterna. Till skillnad från hur det var för Fred eller Najjuma finns det folk som reagerar om de skulle försvinna eller mördas. Annika Hamrud har medvetet låtit bli att ge dem en framträdande roll.

– Jag ville inte ha fokus på aktivisterna. De lever lite grann i en bubbla, eftersom det är aktivismen som skyddar dem. De lever i den världen och har inte så mycket kontakt med folk utifrån.

2018 bjöd Citykyrkan i Stockholm, en av de evangelikala svenska kyrkor som har täta kontakter med Uganda, tillsammans med bland andra den högerkristna tidningen Världen I dag och den konservativa kristna organisationen Claphaminstitutet, in den ugandiske predikanten John Mulinde till Sverige. Fler journalister i Sverige borde ha reagerat på att en så kontroversiell person bjöds in till Sverige, anser Annika Hamrud.

– John Mulinde var ju den som ordnade ett stort massmöte till stöd för Kill the Gays Bill redan 2010. Han höll i utbildning här för kyrkliga ledare i Sverige. Och de har ju inte googlat, för det är första sökträffen.

– Grävande journalistik bygger ju på att man reagerar på någonting och tänker ”men vad fan är det här?” Och så tar man reda på mer.

Namn: Annika Hamrud
Yrke: Journalist och författare.
Familj: Fru, ett antal barn.
Bor: Södertälje
Har gjort tidigare: Arbetat 21 år på Dagens Nyheter

Text och foto: Daniel Wiklander

Detta är en artikel ur Scoop nr 2/2019. Beställ ditt nummer här!

Nyhetsarkivet

Vem ska egentligen granska Datainspektionen?

2019-07-01

Under 2018 registrerade Datainspektionen uppåt tusen fall, där olika myndigheter felaktigt lämnat ut personuppgifter. Men ett fall valde Datainspektionen att inte registrera alls. Det gällde hur ... Läs mer

Ett nödvändigt ont?

2019-07-01

I årets andra nummer av Scoop har vi bland mycket annat tittat närmare på effekterna av den europeiska dataskyddsförordningen GDPR, som varit i kraft i dryga ... Läs mer

De hittade bevisen för en massaker

2019-06-17

Uganda är ett av världens mest homofoba länder. Annika Hamrud har under ett antal år undersökt situationen för landets homosexuella och de internationella rörelser med kopplingar ... Läs mer

Äldre artiklar

Videoarkivet

GRÄV2014 – How to investigate in the Middle East – Walid Batrawi

2014-08-15

Se videoklipp från Gräv-seminariumet i Umeå 2014. Läs mer

GRÄV2014 – How to investigate in the Middle East – Gruppdiskussion

2014-08-15

Se videoklipp från Gräv-seminariumet i Umeå 2014. Läs mer

GRÄV 2014 – The woman behind The man without a face

2014-08-15

Se videoklipp från Gräv-seminariumet i Umeå 2014. Läs mer

Äldre videoklipp