Nyhet

När Sverigedemokraterna vann Internet

2019-12-13

Recension: Sverigevänner. Ett reportage om det svenska internetkriget av Jonathan Lundberg
Piratförlaget 2019.

På Sverigedemokraternas landsdagar i Örebro nyligen lade partistyrelsen fram ett förslag om att tillsätta en arbetsgrupp för ”demokrati, medier och yttrandefrihet”. I inriktningsdirektiven framgår mellan raderna att det man vill slå vakt om till stor del verkar vara rätten att slippa massanmälas och bannlysas från Facebook. För att förstå varför detta blivit en viktig yttrandefrihetsfråga för ett stort riksdagsparti är boken Sverigevänner upplysande.

Ända sedan genombrottet för stora centraliserade sociala medier som Facebook för cirka tio år sedan har Sverigedemokraterna haft ett enormt försprång till de övriga riksdagspartierna. Andra uppstickare som Feministiskt initiativ och Piratpartiet kopplade också ett bättre grepp om opinionsbildningen i sociala medier vid 00-talets slut, men har inte lyckats omsätta det i politiskt inflytande bortsett från varsin period i Europaparlamentet.

Sverigedemokraterna har det som bekant gått bättre för, och framgångarna har de i mycket sin internetbaserade kommunikationsstrategi att tacka för.

Jonathan Lundberg berättar om olika aspekter av den svenska nationalistiska rörelsens opinionsbildning med fokus på det senaste decenniet. Om SD:s egen kommunikationsavdelning, som vuxit från en enda anställd till som mest 35 personer med dagliga nyhetsmöten där man bestämmer vilka nyheter från etablerade medier man ska dela i sina egna kanaler med egna politiska budskap som kommentarer. Om de Facebookgrupper som SD inte vill kännas vid att de driver men som för en utomstående betraktare verkar väldigt koordinerade med de officiella. Om de populistiska och rasistiska sajter som tidigare var så viktiga för partiet och i flera fall grundades med stöd av partitoppar, men som i dag existerar mer vid sidan av partiets direkta kontroll. Och om Nyheter Idag, som intar en särställning genom att å ena sidan ha tydliga historiska kopplingar till partiet, men å andra sidan vara kapabel till egna avslöjanden som citeras i etablerade medier och till att följa något slags pressetiska regler.

Vi får även en kortfattad redogörelse för den amerikanska sajten 4chans historia, från mötesplats för animenördar till en av de viktigaste spridarna av grovt rasistisk och sexistisk propaganda, och platsen där den nihilistiska memkulturen som i dag förknippas med alt-rightrörelsen och som spelade en roll i Donald Trumps valframgångar föddes och utvecklades.

”Sverigevänner” är berättelsen om den nationalistiska och invandrarfientliga rörelsens opinionsbildning på nätet. Läsaren får veta väldigt lite om hur andra partier och grupperingar agerar online, förutom att de helt klart inte lyckas lika bra. Jonathan Lundberg skriver på ett ställe att SD omfamnade Facebook i ett skede när de etablerade partierna knappt upptäckt ungdomsforumet Lunarstorm – som då redan var på nedgång. Fastän Lundberg formulerar sig sakligt är det svårt för läsaren att inte ändå läsa meningen med ett bistert hånleende.

För den illustrerar så väl en av orsakerna till SD-sfärens dominans i sociala medier: Övriga aktörer i det politiska landskapet är helt enkelt precis så dåliga.

Jonathan Lundberg har skrivit en utmärkt bok som i all sin enkelhet åskådliggör villkoren för samtidens politiska opinionsbildning. Med tanke på vad som står på spel hade jag önskat att han även ställt övriga politiska aktörer till svars om deras kommunikation: Varför fortsätter de köra epatraktor när motståndaren bränner förbi i sportbil?

Av Daniel Wiklander

Detta är en artikel ur Scoop nr 4/2019. Beställ ditt nummer här!