Nyhet

”Man måste veta vad man vill”

2019-12-17

Under alla år förnekades ihärdigt att Sverige hade ett militärt samarbete med Nato. Människor som hävdade motsatsen kunde råka ut för offentlig brännmärkning från landets högsta ledning.
2011 kunde Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter som i dag arbetar på Dagens Nyheter, visa att makthavarna ljög folket som valt dem rätt upp i ansiktet.

Den 29 mars 2013, natten mot långfredagen, närmade sig ryskt stridsflyg Sverige. Fyra bombplan skyddade av två jaktplan höll kurs mot svenska gränsen innan de vek av över Östersjön, vid Gotska sandön. Inget svenskt incidentflyg gick upp mot de ryska planen. Det har visat sig bero på att alla piloter var påsklediga. Däremot lyfte danska flygvapnets F-16-plan från en Natobas i Litauen. De ryska planen hade dock redan vänt tillbaka innan danskarna nådde fram.

Analysen av den ryska anflygningen tyder på att målen för den simulerade attacken var dels Försvarets radioanstalt, FRA, på Lovön utanför Stockholm, dels flygbasen Hagshult i Småland. Det ryska bombplanet Tupolev 22M-3, eller med Natoterminologi Backfire-C, kan bära kärnvapen.

”En ren provokation för att skrämma Sverige”, kallade en representant för Nato anflygningen i SVT Nyheter. Den kommentaren gjordes dock flera år senare, sedan Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg nämnt anflygningen i en årsrapport. 2013 var det ingen från officiellt militärt håll som talade om vad som hänt under påskhelgen. I stället avslöjades det hela av Mikael Holmström, då säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet, i dag på DN.

Att det inte låg någon djupare taktisk briljans bakom att Sveriges Gripenplan stod kvar på marken den där natten anser han sig kunna säga med säkerhet.

– En person jag känner mycket väl sedan långt tillbaka sade över en kopp kaffe strax efter den händelsen: ”Att ryssarna ska vara så jävliga så de kommer när de vet att vi är lediga”, säger Mikael Holmström när jag träffar honom på Dagens Nyheters redaktion.

Avslöjandet resulterade i att han anmäldes till säkerhetspolisen av försvarsmakten.

– De tycker inte om när man rapporterar om deras tillkortakommanden.

Jag har tagit bussen till tidningshuset på Marieberg för att tala med Mikael Holmström om hans bok ”Den dolda alliansen” (Atlantis 2011), som fick en guldspade 2012, och som avhandlar just samarbete med Nato som inte svensk militär och svenska politiker haft någon lust att kännas vid – under hela kalla kriget från sent 1940-tal till Warszawapaktens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991.

Av anmälan för hans rapportering om det som kommit att kallas ”ryska påsken” 2013 blev ingenting. Säpos anmälan gick till spionåklagaren, som skickade vidare till JK. Denne friade både Mikael Holmström och Svenska Dagbladet.

Vad som hänt om vissa saker i ”Den dolda alliansen” kommit ut före 1989 kan man bara spekulera om. Bland annat skriver Mikael Holmström om färdiga strukturer för aktivt samarbete med Nato från första början av ett storkrig, om hemliga svenska flygenheter för att i samarbete med Nato förflytta nyckelpersoner i händelse av krig, och om den hemliga organisation för motstånd mot ockupation som kallades Stay Behind och som fanns i en rad Natoländer – liksom i Sverige.

De första timmarna efter mordet på Olof Palme i februari 1986, innan någon riktigt visste om det var inledningen på en krigshandling mot Sverige, var förre chefen för marinen, Per Rudberg, redo att ta första flyg till antingen Storbritannien eller USA. Det var nämligen där han var krigsplacerad – inte i Sverige.

Ytterst få människor ens i landets högsta ledning kände till detta och andra liknande arrangemang. Den officiella linjen var ”alliansfrihet i fredstid syftande till neutralitet i krig”. Och med åren blev det en allt mer rigid hållning. Den som antydde något annat riskerade offentlig brännmärkning. Och det gällde alltså inte bara personer som Per Rudberg som faktiskt visste något, säger Mikael Holmström.

– De officerare som antydde det här fick sina karriärer förstörda. De som ifrågasatte neutralitetspolitiken, som Gunnar Adler-Karlsson för att ta en till vänster, hans doktorsavhandling om vårt västsamarbete blev inte godkänd. Ingemar Dörfer på högersidan, forskare på FOA – som FOI hette på den tiden – blev brännmärkt av Pierre Schori i riksdagens talarstol när han blev utsedd till politiskt sakkunnig i utrikesdepartementet under Bildtregeringen.

Den allmänna uppfattningen, inte minst som den delgavs värnpliktiga på 1970- och 1980-talen av deras befäl, var tvärtom att ett eventuellt anfall skulle komma från Warszawapakten.

– Men alla de här förberedelserna, de var helt okända. Jag har träffat statssekreterare i försvarsdepartementet som inte kände till det här. Det finns folk i Högkvarteret som inte hade en aning om att rumsgrannen höll på med den här hemliga planläggningen. Hela bilden hade egentligen bara försvarsministern, säger Mikael Holmström.

– Statsministrarna visste om, men det var ju det här tysta beslutsfattandet som var väldigt mystiskt kan man tycka, att överbefälhavaren går upp till statsministern och säger att ”ja, nu har det här läget uppstått, och då har vi faktiskt tänkt på det, och då gör vi såhär och såhär”. Och så blir svaret en tyst nick från statsministern. Det man skulle kunna kalla deniability. Det finns inga papper, men det finns ett tyst samförstånd.

Mikael Holmström säger att neutralitetspolitiken också hade inrikespolitiska skäl. Den tjänade socialdemokratins maktpolitiska syften som statsbärande parti.

– När jag skrev boken tänkte jag att jag gärna skulle se att min läsare är en socialdemokrat som har gått på partikongresserna och hört neutralitetsretoriken, att han eller hon genom att läsa boken ska få reda på hur det verkligen låg till. Därför har han också undvikit att skriva polemiskt, säger Mikael Holmström.

– Och nu är det faktiskt så att även ledande socialdemokrater hänvisar till boken i dag. Vilket är intressant, för det var en ganska massiv tystnad när den kom. För man hittade inga fel.

Researcharbetet för ”Den dolda alliansen” spände över nio år. Boken bygger på en lång rad intervjuer i fem länder med nyckelpersoner som var invigda i hela eller delar av den hemliga krigsplaneringen – 140 on the record och ytterligare ett antal off the record – och på omfattande sökande i arkiven.

– Man måste vara påläst och man ska veta vad man vill. Man måste också visa att man förstår sig på och att man har förberett sig, säger Mikael Holmström.

Märker de man intervjuar att man är förberedd och att man har pratat med andra som de känner, och att man har dokument – då är det lättare att få dem att öppna sig.

– Jag hade i flera fall dokument som jag hade fått ut avhemligade från krigsarkivet. Då de såg att ”jaha, är det här känt i Sverige, då kan jag prata.”

Det är helt nödvändigt att stå på sig tills man får det man behöver, anser Mikael Holmström. Han berättar en historia om hur det gick till på 1980-talet när han arbetade med en artikelserie om USA:s exportkontroll.

– Vi skulle få följa ett ärende, en telefonväxel till tjeckiska nyhetsbyrån i Prag. Vi skulle få följa hur det här ärendet behandlades av amerikanska exportbyråkratin. Och vi visste att det inte skulle gå, men vi hade fått tillstånd av Ericssons ledning att deras kommersiella sekretess bröts. De fick ett möte med en statssekreterare på handelsdepartementet, men han var kallsinnig. ”Äh, det går inte. Det har aldrig gjorts förut”.

– Så vi kom tillbaka en gång till. ”Det går inte, det är kommersiell sekretess och det är USA:s nationella säkerhet, det är helt omöjligt att ni skulle få komma in och liksom ta bilder och skildra hur vi jobbar, det går inte.”

De gjorde en intervju om ett angränsande ämne, att USA ansåg att Sverige var ett problem i och med att det inte var förbjudet att exportera civil teknologi till östblocket. När intervjun var över ställde Mikael Holmström än en gång frågan om de inte kunde få följa ärendet med Ericsson och telefonväxeln.

– Och då reser han sig upp från bordet och slår näven i bordet: ”DO YOU GUYS NEVER GIVE UP?!”

– Och jag tänkte att nu åker vi ut med huvudet före ur det här rummet. Sedan satte han sig ner och bara skrattade. Och så sade han till sina medarbetare: ”OK, give these guys what they want”. Och det tog då en halv vecka, sedan släppte de in oss, och då var det säkerhetspersonal med, de hade städat alla skrivbord. Men vi kunde göra det här. Det är den journalistiska erfarenheten: Ge aldrig upp. Ge dig inte, utan fortsätt. I det här fallet i USA så var det det som uppskattades, att vi inte gav upp.

Du har kunnat prata on the record med ganska många. Är det för att det har gått så pass lång tid eller att de själva är pensionerade?

– Det är en kombination. När jag skrev boken, det är nu tio år sedan, och researchen gjordes i början av 2000-talet, då fanns det en sorts allmän uppfattning att vi var inne i den ”eviga freden”.

– Vi hade skurit ner det svenska försvaret, vi hade inte längre någon försvarsplanering och det där tillhörde historien. Jag tror att det bidrog, dels till att folk var mer öppna men också att jag fick tillgång till krigsarkivet på ett sätt som jag inte tror är möjligt i dag.

Han fick gå igenom handlingar i ett arkiv i Frihamnen i Stockholm och markera vilka handlingar han ville kopiera.

– Och så fick jag tillstånd att kopiera det. Och alltihop var ju hemligt. Jag fick godkännande sida för sida. Jag tror bara det var i ett enda fall som man strök någonting. Det var någon plats som var hemlig.

– Det var ett annat samhällsklimat, säger Mikael Holmström. I dag är det, som ni i Scoop har visat, mycket svårare med offentlighetsprincipen. Sedan fanns det väl de då som tyckte att det här var ett hyckleri och ville tala om det. Eller dubbelspel eller vad man vill kalla det. Dubbelpolitik har jag ibland valt att kalla det, för alla visste inte om det här. Alla var inte medvetna om det. De spelade med men kände inte spelplanen. De gjorde sina drag, men de kände inte till den övergripande strategin alltid, varför någonting skulle göras. En del har först när de läst boken insett att de gjorde saker som ingick i det här. Och sedan finns det givetvis ett visst mått av fåfänga. Några spelade en väldigt viktig roll, och det hade inte berättats. De här marincheferna hade ju söner som var officerare i flottan, men sönerna och familjerna visste inte om att deras hemliga krigsplacering inte var i Sverige utan utomlands. Och det fick de reda på först genom att jag skrev om det.

Var det någonstans i arbetet med boken där du märkte att ”här kommer jag inte längre”?

– Förvånansvärt få vägrade att ställa upp. Det var bland annat en finländsk och en norsk statsminister som inte ville ställa upp, men det var andra som ställde upp, en finländsk president och två andra norska statsministrar. Det var en dansk general som förklarade att det han gjorde med svenskarna hade han lovat att aldrig berätta för någon. Han ville inte tala med mig.

– Jag hade fått tala med en av de ledande i danska motståndsrörelsen. Och om jag hade fått prata med Peter Ilsøe, ja då öppnade det andra dörrar i Danmark. Sedan finns det naturligtvis saker som är hemliga. Som författare till en bok har jag sämre skydd än som anställd på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet som jag var då. Det var jag tvungen att ta hänsyn till. Jag kunde inte skriva allt jag visste.

Mikael Holmström skrev sin första artikel om försvarsfrågor sommaren 1975. Då handlade det om att svenska Drakenplan avvisade det amerikanska presidentplanet Air Force One på väg in över Blekinge med president Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger ombord.

– Jag har en lång erfarenhet, och att jag kunde skriva boken berodde på att jag förstod att här fanns någonting bakom som inte hade kommit fram, säger Mikael Holmström.

Han berättar om en resa till Oslo och Nordkommandot 1989.

– När vi kommer till Nordkommandot och de lägger på en karta över sitt ansvarsområde, då är både Finland och Sverige med. När jag påpekar det, får jag till svar ”ojdå, lade vi på den kartan i dag”.

– Det var en signal om att det fanns en annan verklighet än den så kallade ”nordiska balansen” man talade om i retoriken.

Vilka är de viktigaste förändringarna du sett under din tid som säkerhetspolitisk reporter?

– Tyvärr är det väldigt få som bevakar det här området. Det gör att man är ganska utsatt om man kommer med ett stort avslöjande. Det finns få andra reportrar som kan följa upp och ha egna källor och bygga på en historia. Och det är en effekt av att värnplikten försvann. Innan hade vi Värnpliktsnytt. Det var ett antal journalister som fick kunskap om försvaret. Jag var där med Lars Adaktusson och Lars Thunbjörk till exempel. Många av dem kom långt i journalistiken på olika sätt.

– Så det är det ena, att det är färre som håller på. Och myndigheten är mer sluten i dag. Försvarsmakten har inte bestämt sig för om medierna är en risk eller en möjlighet. Under kalla kriget såg man det mer som en möjlighet. Det har växlat lite med Försvarsmaktens attityd också.

När värnplikten och totalförsvaret försvann minskade också det allmänna medvetandet om försvarets verksamhet, konstaterar Mikael Holmström. Tidigare var även många civila involverade – flera hundra tusen var engagerade i civilförsvaret.

– Jag kommer ihåg i samband med kuppen på Krim att jag fick samtal från läsare som hade sett militärfordon på vägarna i Småland och undrade vad som hände. Så jag ringde Eksjö, regementet som låg närmast, och frågade om de hade varit ute på vägarna. Jodå, de hade körskola för sina soldater. Och man började flyga mer med Gripen. Efter Ukraina och försvarsbeslutet 2015, och efter mina artiklar blev incidentberedskapen mer på hugget.

Försvarsmakten, som alltså till och med anmält Mikael Holmström till Säpo för ”ryska påsken”-avslöjandet, har reagerat på olika vis vid olika avslöjanden.

– Ena dagen är de jättenöjda med något man skriver och nästa dag kan de bli sura för att man avslöjat brister. Men jag tror att de inser att även min verksamhet är professionell. Så länge man inte har fel eller har någon egen agenda, eller springer någon annans ärenden, utan är oberoende. Men det är en balansgång – man får ju alltid fundera på varför jag får reda på det här, och försöka kontrollera uppgifter så gott man kan med andra källor. Tyvärr måste man ju använda källor som inte kan namnges. Det är inte anonyma källor, de är ju kända för mig, men det ställer väldigt stora krav på att man vet varför säger personen det här, vad har han eller hon för bakgrund, har han eller hon en egen agenda? Kan jag bekräfta det här från något annat håll?

I dag sker mycket av det som försiggick i hemlighet under kalla kriget helt öppet. Amerikanskt stridsflyg övar i Sverige tillsammans med flygvapen från de nordiska länderna, som under flygövningen Arctic Challenge i somras med totalt över 100 flygplan. Mikael Holmström berättar om när han talade med dåvarande amerikanske försvarsministern James Mattis härom året i samband med att Mattis träffade Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist.

– Han sade när jag träffade honom i en korridor ensam efter mötet: ”If you’re in trouble, we will be there”. Och det är ju samma signal som under kalla kriget, fast då sades det inte öppet. Och det är ett amerikanskt egenintresse också, med tanke på hur kartan ser ut. Och det är klart att det är ett signalspel, österut. Men ingen konflikt utvecklas ju som man har tänkt sig. I alla fall inte som försvararen har tänkt sig.

Fakta/Mikael Holmström
Yrke: journalist
Familj: gift med Margareta, överläkare och professor, fyra vuxna barn tillsammans
Bor: villa i Sollentuna
Har gjort tidigare: Journalisthögskolan Stockholm 1974-75 (praktik SR Malmö), vikariat Sydsvenskan 1974, 75, Värnpliktsnytt 1977, reporter, nyhetschef, politisk reporter Ny Teknik 1978-88, försvarsreporter SvD 1989, säkerhetspolitisk reporter SvD 1991-2014, säkerhetspolitisk reporter DN 2015-

Text och foto: Daniel Wiklander

Detta är en artikel ur Scoop nr 4/2019. Beställ ditt nummer här!