Nyhet

Under täckmantel i Thailand

2019-12-12

Att utge sig för att vara någon annan, att wallraffa som det kommit att kallas, är en kontroversiell journalistisk metod. Journalisten Joakim Medin har använt den för att komma nära en grupp människor som inte gärna talar med medierna: Svenska sexturister i Thailand.

Förra hösten släppte nätverket Schyst resande rapporten ”Welcome to Sin City” om sexturismen i Pattaya i Thailand, och om de svenskar som reser dit för att köpa sex. Rapporten författades av journalisten Joakim Medin som umgåtts med svenska sexturister i Thailand och låtsats vara en av dem.

I höst kom boken ”Thailandssvenskarna” på Verbal förlag. Joakim Medin har tillbringat ytterligare tid i Bankok, Phuket och Pattaya och lärt känna svenska män som reser dit regelbundet eller bor där i perioder för att kunna köpa sex. Hans skildring av de mestadels medelålders männen, mestadels – men inte alltid – arbetarklass, är stundom komisk och stundom djupt tragisk.

Männen, som tyr sig till varandra på barerna i prostitutionskvarteren, har liknande värderingar, som de gärna delger sin nyfunne vän Joakim – utan att känna till att han bär dold mikrofon. Sverigedemokraterna är Sveriges sista hopp, det går inte att ha fungerande relationer med svenska kvinnor, i Thailand är kvinnor fortfarande riktiga kvinnor, de sexköpande svenska männen ser sig i alla fall som mer hänsynsfulla än indier och araber. Alltså är det bättre, anser de själva, att just de köper sex av thailändskorna som rest från fattigdomen på landsbygden i norr till ett liv som prostituerade.

Prostitution är olagligt i Thailand, både att sälja och att köpa sex. Ett faktum som möjligen inte ingår i standarduppsättningen fördomar om det sydostasiatiska kungadömet. Thailand är dessutom sedan några år en militärdiktatur, vilket skulle kunna innebära att staten har medel att se till att prostitution inte förekommer.

Så är det alltså inte. Man har rensat upp i barnsexhandeln, och pedofilerna har till stor del sökt sig vidare till andra länder i regionen. Men sexturisterna som efterfrågar kvinnor över 18 innebär så stora intäkter att verksamheten får fortgå.

Till den här miljön kom Joakim Medin 2018. I ett linne med tryck från ett lokalt ölmärke och blommiga Hawaiishorts och med alla sina tatueringar smälte han in väl bland övriga svenska män. Jag träffar honom i ett regngrått Uppsala ett och ett halvt år senare och är framför allt intresserad av själva wallraffandet, hur han spelat falskt för att samla in sitt material. Hur han lyckats behålla männens tro på att han var en av dem utan att någonsin faktiskt ses lämna en bar med kvinnligt sällskap eller på något annat vis synas delta aktivt i sexhandeln, det de alla ändå kommit till Thailand för.

Joakim Medin är 35 år, men ser yngre ut. De flesta av männen han umgicks med var äldre, från 40 till 60 år.

–  Så jag stack ut på det viset. Men jag upptäckte ganska snart att om jag dels klädde mig på ett sätt som jag inte brukar klä mig på och visade alla mina tatueringar, så väckte jag inte så mycket misstänksamhet, säger Joakim Medin. Sedan upptäckte jag att det finns en väldigt stark kompiskultur i den här miljön. I Sverige skulle det vara väldigt konstigt att bara gå fram till några främlingar och snacka, då blir man tagen för en psykopat, kanske. Men där är det mer ”nämen tjenare, en till svenskjävel, vad kul! Ska du ha dig en pilsner?” Och så börjar man snacka. Och så säger man saker som får dem att känna att det här är en person som tycker och tänker precis som vi gör. Efter fem minuter hade jag skaffat nya kompisar.

Det var lättast att komma de lite äldre männen inpå livet, berättar Joakim Medin.

– De som inte var så många år äldre än mig, kanske fem år, de såg nog mig lite som en något yngre kille som inte var lika cool som dem. Dem var det lite svårare att bygga en relation med. Men de som var i femtio- eller sextioårsåldern, som kunde ha varit min farsa, de såg mig snarare som något slags son. De blev som något slags fadersgestalt kanske de kände. De satt och kunde introducera mig i allting.

Att han inte syntes med prostituerade kvinnor var heller inget stort problem.

– Många gånger sade de här männen att ”jag har stämt träff med en kvinna. Jag ska sitta här nu och sänka fem-sex öl med er gubbar i fem timmar. Sedan ska jag gå och träffa henne.” Så det var inte alltid så att de hade med sig kvinnor dit heller, eller att man fick se kvinnorna de skulle träffa. De gick dit, hängde några timmar och drog. På samma vis kunde jag också ibland säga att ”jag har träffat en fantastisk dam, men nu ska jag sitta här och slappa lite med er först”.

– Det fanns sådana genvägar som jag upptäckte för att inte vid något tillfälle konfronteras med det här att man aldrig såg mig med en kvinna. Jag kunde ju ändå sitta och hålla låda och dra skämt. När någon sade grejer så nickade jag och instämde, så de kände att ja, i övrigt så är han ju en av oss.

Det är ju känt från annan infiltration, att när folk väl har bestämt sig så kan de börja tolka allting välvilligt. Även i rätt paranoida miljöer, vilket det här inte verkar vara.

– Det gäller ju att skapa de förutsättningarna. Det är bara en månad sedan jag gjorde det här sist.

Han berättar om hur han tidigare i höst tog sig in på ett möte för högernationalistiska FPÖ, fram till i våras ett av Österrikes regeringspartier – något som abrupt fick en ände när partiordföranden Heinz-Christian Strache avslöjades ha försökt göra skumma affärer med vad han trodde var ryska oligarker på Ibiza. Allt filmades och läcktes till pressen. Också det ett slags undercoveroperation.

På FPÖ-mötet i Wien ville man absolut inte veta av några snokande journalister.

– De stoppade journalister de misstänkte skulle skriva kritiska saker från att komma in. Så jag gick fram till några från FPÖ-Jugend, deras ungdomsförbund, och presenterade mig som en välvilligt inställd kille från Sverige. De stod och snusade ”Odens snus”, inköpt i Tyskland. Så jag tog en sån, och de tyckte att ”du verkar ju vara en bra kille”.

Du har lite stilen för det, med frisyren…

– De såg ut precis som mig. Och då funkade det här igen, för de kände att det här är ju en kille som tycker och tänker som vi gör. Och då fick jag vara med där, och jag fick träffa inrikesministern som avgick efter Ibiza-skandalen.

Men de förstod inte alls att du var journalist?

– Inte alls. De pratade till och med öppet om att ”vi har jobbat ganska hårt med att spola ut infiltratörer”. Jag såg själv två personer som hade infiltrerat kastas ut från lokalen. Det är bara ett exempel på att det här går att göra också i grupper med ett  säkerhetstänkande.

Umgänget männen emellan bland Thailandssvenskarna kretsar kring barer och alkohol. Många är sedan länge för gamla för att vara intresserade av nattklubbar och dansgolv. De sitter ner och dricker. Många timmar i sträck. För en wallraffande journalist i den miljön gäller det att inte bli för berusad – utan att å andra sidan bli påkommen med att spotta i glaset.

– Jag försökte dricka så lite som möjligt, säger Joakim Medin. Så jag drack min öl väldigt långsamt helt enkelt. Jag drack aldrig ur glas, utan bara ur flaska. I Thailand får man ölflaskor serverade i kylare, ”kondomer” som de kallas därnere av svenskarna. Då syns det inte hur mycket vätska det är kvar. Så jag satt och förde flaskan mot munnen och tog en sipp, men drack väldigt sällan ur flaskan.

– Sedan hade jag bandare på nästan konstant. Plus att jag förde anteckningar. Jag smet in på toaletten titt som tätt och pratade in i min mikrofon eller i mobilen om miljön och vad som hände och sådant jag inte kunde beskriva i min mikrofon. Så jag ändå fick en klar minnesbild trots att jag kanske hade druckit två-tre öl. Eller någon shot som också ibland dök upp som det inte gick att säga nej till, för då skulle de bli misstänksamma.

Tror du att det hjälpte för att stå ut i den miljön att du ändå drack lite grann?

– Det tror jag faktiskt. Jag blev lite mer avtrubbad och avslappnad inför inte så mycket det de sade, det går ju bara att låta gå in genom ett öra och ut genom det andra om man vill, utan det som jag såg dem göra när vi var ute på bordeller eller när de hade med sig kvinnor. När de tafsade och förgrep sig på kvinnor. Då hjälpte det att ha druckit en öl eller två. Det var ju verkligen en stor sak att träda in i den sexklubbs-miljön. Bara det var en utmaning, att sitta där och se avslappnad ut, eller ännu bättre se ut som att jag gillade det.

Men blir man inte avtrubbad?

– Jo, men i början var det ändå svårt. Sedan finns det också olika grader, det finns så att säga ”bara vanliga strippklubbar”, där kvinnorna står och dansar på en scen och som mest kanske de slänger av sig underkläderna en stund. Sedan finns det nästa nivå, när de står i bubbelpooler och tvålar in sig och gnider sig mot varandra. Sedan finns det nästa nivå när de har sexshower med varandra på en scen.

Har du studerat andra som använder samma sorts arbetsmetoder?

– Jag har läst om Ester Blenda till exempel (journalist som arbetade som piga en månad för ett gräv i Svenska Dagbladet 1914, red anm), och jag har läst om Günter Wallraff själv. Det var en standardgrej när jag pluggade journalistik en gång i tiden, då ska du ha läst någonting av eller om Wallraff. Sedan har jag också läst några nyare reportage där folk gått undercover. Bland annat för att infiltrera antingen våldsamma grupper eller någon form av subkulturer.

2017 infiltrerade svensken Patrik Hermansson brittiska och amerikanska högerextremister på uppdrag av den brittiska organisationen Hope not Hate. Resultatet blev en rapport från Hope not Hate, en film och en längre artikel i svenska Expo. Joakim Medin berättar att han studerat Patrik Hermanssons arbete noga.

– Det var samma teknik som jag använde hos FPÖ i Österrike, men bara en sen eftermiddag fram till småtimmarna på natten. Samma teknik funkade under en så kort tidsintervall också.

Har du någonsin känt, när du går in i rollen, att skådespeleriet är en upplevelse i sig – behaglig eller obehaglig?

– Det faktum att jag inte under redan de första initiala mötena med de här männen, under den första wallraffmånaden, tappade masken fick mig att känna något slags trygghet i att jag kan nog ändå höra allt och se allt, vad som helst, utan att jag röjer min egen identitet. Så det lugnade ner mig. Jag kunde slappna av. Det gjorde att jag inte kände den oron alla gånger.

– Men det uppstod fortfarande situationer. Ibland var det kolossalt mycket fylla i den här miljön, och de här männen, precis som många män, kan bli våldsamma. Det hände jättemycket som inte jag tagit med i boken, för det skulle bli för mycket kringberättande, men det var ibland de pucklade på varandra för att de blev fulla. Då kände jag att ifall jag sticker ut på fel sätt så kan jag få en snyting själv. Och jag kände nog att den risken var större andra wallraffmånaden. För då visste jag med mig att är det någon som faktiskt känner igen mig då kan de göra vad fan som helst. Kommer det in någon och säger ”men där är ju den jäveln, han har ju bara odlat ut en fjunig mustasch”, då kan jag få en flaska i huvudet och bli utkastad med huvudet före. Men på något sätt så tryckte jag undan den oron.

Joakim Medin har varit i betydligt värre knipa än vad det hade inneburit att bli igenkänd i Pattaya. Han har arbetat mycket i Mellanöstern, och rapporterade bland annat inifrån den kurdiska staden Kobane i nordligaste Syrien medan IS styrkor belägrade den. I februari 2015 greps Joakim Medin med sin tolk i den syriska staden Qamishli nära den turkiska gränsen i nordost. Officiellt för att han tagit sig till Syrien utan tillstånd av staten – vars makt i den delen av landet både då och nu är mycket begränsad. Han fördes till syriska säkerhetstjänstens fängelse i Damaskus där han hölls en vecka i en kall, smutsig liten cell. Han slapp fysisk tortyr, men förhördes ingående.

Under tiden arbetade kurderna som de facto styrde norra Syrien på att få honom fri. Sedan de kurdiska försvarsstyrkorna tagit 20 syriska soldater, bland dem två höga officerare, som gisslan och hotat ockupera flygplatsen i Qamishli kunde Joakim Medin äntligen befrias.

Även om det finns få likheter mellan den episoden och att dricka öl med svenska torskar i Thailand tror Joakim Medin att hans erfarenheter som krigskorrespondent har hjälpt honom.

– Jag har blivit kidnappad, fängslad, blivit beskjuten flera gånger och sett en massa gräsliga saker. Hotats, rånats, förhörts. Allt det där bygger väl upp något slags försvar. Jag har lärt mig hur jag själv ska skådespela eller lägga mig an med en viss ton, ett visst ansiktsuttryck, ett visst kroppsspråk för att se avslappnad ut och för att själv känna mig avslappnad. Och få andra att sänka garden. Det tror jag har hjälpt här också. Trots att jag kunde se och höra saker som jag tyckte var vidriga eller väldigt anstötliga, som jag kanske personligen ville opponera mig mot, så lutade jag mig i stället bara bakåt i fåtöljen och drack en öl.

Joakim Medin kontaktade aldrig männen under sin riktiga identitet för uppföljande intervjuer. Det var först när han trädde fram i Malou von Sivers program på TV 4 i samband med Schyst Resande-rapporten som det gick upp för flera av dem han träffat i Thailand hur saker och ting hängde ihop. Han beskriver i boken hur de första reaktionerna kom redan under programmets gång. Och det var inga glada tillrop. Det tog ny fart i samband med att boken kom ut.

Hur ser du på reaktionerna från männen såhär i efterhand?

– Jag har blivit kontaktad igen, i nästan ännu större utsträckning. Av män som är väldigt upprörda. Mejl, Facebook, sms, telefonsamtal. De ringer och är förbannade. Det visar ju bara ännu en gång att jag har tryckt på en öm knapp. Och att det här ses som otroligt kontroversiellt. Och det är ju som sagt en kontroversiell arbetsmetod. Det kan väl också många journalister instämma i. Jag resonerar ju nu likadant som jag gjorde förut, och som mina uppdragsgivare gjorde när jag skrev rapporten: Förmodligen skulle det ha gått att tala med vissa av de här männen även om jag hade presenterat mig som journalist. Men jag skulle inte kunnat möta fullt lika många. Jag skulle förmodligen inte fått dem att tala lika osminkat, lika brytt, lika öppet, ifall de visste att jag skulle skriva om det här.

En av de mer udda reaktionerna efter rapporten kom från en av polisens internutredare, som mejlade Joakim Medin eftersom han på de maskade bilderna på sexköpare i Pattaya tyckte sig känna igen en kollega som arbetade vid Uppsalapolisen.

– Jag trodde ju först att han försökte sätta dit mig, att det var fejk, säger Joakim Medin. Men när han hade ringt och sms:at så sökte jag på numret och såg att han var den han utgav sig för att vara. Jag sökte på hans namn och såg att han har förekommit i media förut.

Med frågorna om Uppsalapolisen i Pattaya kom allt plötsligt väldigt nära.

– Han har jobbat i polishuset som när jag bodde i min förra lägenhet låg bara några hundra meter bort. Och jag såg det huset från mitt fönster när jag satt och började skriva den här boken. Jag flyttade precis efter jag kom hem från min andra wallraffmånad. Så jag har suttit där och skrivit på boken bredvid hans arbetsplats. Det visar hur nära det kan bli och hur viktig journalistiken kan vara. Att jag åker till andra sidan världen kan påverka lokalsamhället.

Text och foto: Daniel Wiklander

Detta är en artikel ur Scoop nr 4/2019. Beställ ditt nummer här!

Nyhetsarkivet

Nominera till FGJ:s antipris Årets Rullgardin 2019

2020-02-24

2019 års Rullgardin för de makthavare som mörkar sanningen eller försvårar granskningen ska koras. Bidra med en nominering! Det kan vara en organisation, ett företag eller ... Läs mer

Kallelse till årsmöte i föreningen Grävande Journalister 2020

2020-02-07

Härmed kallar föreningen Grävande Journalister till årsmöte 2020. Årsmötet hålls i samband med Grävseminariet i Borås Tid: Fredagen den 20 mars 2020, kl. 18.00. Plats: Scandic Plaza Borås, ... Läs mer

Sista chansen för stipendier till Gräv20!

2020-02-01

Samtliga medlemmar i FGJ har nu möjlighet att ansöka om stipendium för att få ökad möjlighet att besöka Grävseminariet i Borås 20-21 mars 2020. I din ansökan ... Läs mer

Äldre artiklar

Videoarkivet

GRÄV 2014 – David Leigh