Arbetsbeskrivning

Fredspristagarens tortyrläger i Etiopien

Torbjörn Selander
2020-01-10

KATEGORI

Storstadstidning

DESSA PERSONER ANMÄLS OCH KAN NOMINERAS

Namn: Torbjörn Selander

FÖRUTOM OVANSTÅENDE DELTOG FÖLJANDE PERSONER

Christian Holmén (Redaktör, arbetsledare och tv-producent)
Viktor Ahldén (tv-klipp)

PUBLICERINGSDATUM

2019-12-09

VAR PUBLICERADES JOBBET?

Expressen https://www.expressen.se/nyheter/fredspristagaren-anklagas-civila-mordas-och-torteras/ Norska Dagbladet sampublicerade Expressens reportage och gjorde tillägg med intervjuer i Norge. https://www.dagbladet.no/nyheter/anklager-om-tortur-i-fredsprisvinnerens-hjemland/71911368

BESKRIV KORTFATTAT VAD GRÄVET AVSLÖJAT

OFFER BERÄTTAR OM FREDSPRISTAGARENS TORTYRLÄGER
Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed fick Nobels fredspris för freden med Eritrea och för sina reformer i Etiopien. Precis samtidigt som den norska nobelkommittén offentliggör hans namn torterar Etiopiens federala armé medlemmar i Mursistammen. Bara veckor innan dess har soldaterna mördat 38 från Bodifolket.

# Grävet avslöjar framförallt vad som hänt Mursifolket i Omo, i sydvästra Etiopien. Det är första gången som offren för arméns tortyr har chans att förmedla sina berättelser och visa sina skador och i detalj beskriva förloppen.

# Frågan var och är fortfarande om premiärminister Abiy Ahmed är medveten om vad som hänt eller till och med beordrat eller godkänt aktionerna mot stammarna i Omo?

# I grävet ingick också att kartlägga Abiys bakgrund. Innan den politiska karriären var han under 20 år hög militär. Mest inom underrättelsetjänsten.

# Abiy byggde upp det ökända INSA (Ethiopian Information Network Security Agency), som enligt våra källor fick hjälp av både CIA och Mossad med världens främsta avlyssningsteknik för att lyssna på Al-Shabab och Al-Qaida, men istället använt tekniken för att lyssna på sina egna medborgare.

# Abiy har också enligt våra källor fått utbildning ibland annat Sydafrika, för underrättelsearbete.

# När han blev vald till premiärminister avskedade han nyckelpersoner inom försvar- och säkerhetsapparaten och tillsatte lojala personer.

# Enligt de Etiopienkännare vi talat med är det helt osannolikt att han inte vet om vad som hänt och händer i Omo.

# Den 6:e december började jag söka premiärministern via alla tillgängliga kanaler. Telefon, email och hans mycket aktiva social mediekonton.
# Bara dagar innan hade hans trupper tagit in och torterat ungdomar som tillhör Suristammen, runt staden Kibish. Dessa uppgifter förmedlade jag också till premiärministern.

# Jag sände ett mycket detaljerat email till Abiys kontor med frågor och uppgifter där jag till exempel även namnger den överste som leder operationen i Omo. Om exakt vad vittnen berättat för mig och vad militären är anklagad för. Dessutom frågar jag dem om de är medvetna om att om anklagelserna stämmer kan de bli dragna inför en internationell domstol för brott mot mänskligheten.

# Bara dagar efter mina frågor nått premiärministerns kontor dras de federala trupperna tillbaka från kommandoposten i Sela Mago till kasernerna i Jinka. En av mina kontakter i området bekräftade detta:
”All militaries were withdrawn from Sela Mago to Jinka”

# Jag vet inte idag om detta beror på reportaget eller har andra anledningar, bara att de hot militären gjort om att gå in i byar i södra Mursi och hot mot Suristammen sen inte blivit av.

PÅ VILKET SÄTT ANSER DU ATT GRÄVET UPPFYLLER KRITERIERNA FÖR EN GULDSPADE?

# Vad som hänt framförallt Mursifolket har ingen annan media rapporterat om, framförallt har ingen tagit sig in i byarna.

# Grävet är ”mitt eget” från det första tipset tills det är publicerat.

# Det ingår i grävet att både leta dokument och fakta samt spåra folk men viktigast att vara på plats och gräva. Att inte nöja sig med andrahandsberättelser utan möta de som drabbats - detta under mycket svåra och farliga förhållanden. Flera av intervjuerna gjordes gömd i bushen med militärer bara några hundra meter bort.

# Eller som forskarna skriver i sin rapport om medias bevakning av händelserna i Omo.
“Ethiopian national press and other news media are not reporting on peripheral areas and do not have reporters there or interest in it.”

HUR UPPSTOD URSPRUNGSIDÉN TILL PROJEKTET?

Vid månadsskiftet oktober/november hörde mina kontakter i Etiopien av sig och berättade om den federala militärens massaker och tortyr av medlemmar ur stammarna Bodi och Mursi i Omo, i sydvästra Etiopien. Jag började omfattande undersökning av uppgifterna och fann att de var trovärdiga och kontaktade Expressen som efter noga övervägande beslutade sända mig dit.
Jag kom i kontakt med ”CSE” (Concerned Scholars Ethiopia), en forskargrupp som skrivit rapporten ”Memo 4.0, on violence in South Omo areas”. Gruppen bestod av drygt tio internationella och etiopiska forskare, professorer, doktorer och antropologer, som anses vara de som har störst kunskap om både historia och aktuella händelser i området.
Forskarrapporten beskrev hur den federala militären dödat 38 medlemmar av Bodistammen och fler saknade så man kunde befara att sammanlagt 100 Bodi var dödade. Forskarna valde att vara helt anonyma i sin rapport eftersom de både fruktade för sin säkerhet och framtida arbete i området. Det enda kontaktdetalj som fanns i rapporten var en anonym Proton-emailadress. Efter kommunikation utan att ha namn på medlemmarna lyckades jag bygga upp förtroende och sedan få flera av medlemmarnas identitet så jag kunde kontrollera deras bakgrund. Dessutom intervjua dem ”off the record”. Jag fick också bandade telefonsamtal på Mursispråket med stammedlemmar som blivit torterade, och engelska översättningar på berättelserna. Gruppens samlade trovärdighet och andra faktorer gjorde att jag kunde konstatera att det fanns anledning att tro på allt som berättats.

# Men hur kunde jag på egen hand verifiera detta, och framförallt möta offer och vittnen?

Enda möjligheten var att under täckmantel ta sig in i området där dödandet och tortyren skett.

VILKA ARBETSMETODER TILLÄMPADES?

Det handlade framförallt att kunna ta sig in i Etiopien och till området utan att säkerhetstjänst, militär eller övrig etiopisk myndighet visste om min närvaro.
Om jag sökt pressackreditering skulle jag för det första antagligen blivit nekad besök i området, annars få en ”överrock” med mig hela tiden. Jag har sett i sociala media hur statliga etiopiska välkomstkommittéer ta emot journalister på små lokala flygplatser med banderoller där journalisten ses som en hjälte, och med dans och välkomstceremoni. Jag visste att jag aldrig skulle kunna träffa offer om jag inte reste inkognito.
Eftersom jag har ett förflutet som ornitolog och fältbiolog samt senare besökt många av de isolerade afrikanska stammarna blev min förklädnad kulturell turist och framförallt fågelskådare. I södra Omo fann jag ut att det fanns en fågelart bara där som heter ”mörk skriktrast”, den var bland annat mitt cover.

Vi fick punktering just vid en militärspärr och fick ovälkommet alldeles för mycket tid med militärerna. När de började ställa frågor kunde jag använda mig av den mörka skriktrasten och klara mig ur situationen. Medan däcket lagades kunde jag lämna militärerna och skåda efter fåglar.

När man besöker afrikanska stammar är det mycket viktigt att förstå just deras stamkultur fungerar. Hur man hälsar, får man titta dem i ögonen? Ska man ha med sig gåvor? Om man ska äta tillsammans, helt enkelt hur man uppför sig. Detta kan vara mycket olika mellan stammarna. Jag la ned mycket tid på att lära om folket i Omo. Bara att sitta ned på samma nivå på marken, som de man talar med, kan betyda allt.

Genom forskargruppen fick jag kontakt med fler personer, framförallt lokalt, som kunde hjälpa mig. Jag fick se till att alla skaffade appen ”Signal” eller ”Proton-mail” för säker kommunikation. Tyvärr missade några att använda kodad kommunikation, ett flertal gånger, vilket var en mycket stor risk.

Innan jag kom till Addis Abeba fick jag mitt hotells chaufför att skaffa ett lokalt SIM-kort. Man måste registrera sig med pass och alla detaljer och ville inte ha det i mitt namn för då kunde de direkt finna mig.

Jag raderade alla mail, alla dokument och kommunikation för att de inte skulle kunna riskera mina källor eller kunna bli anklagad för något. Några viktiga kartor och dokument gav jag andra filnamn, istället för .doc kallade jag det .jpg, eller tvärtom, och gömde dem på ställen i min dator där de skulle vara mycket svåra att finna.
Jag hade heller inte med mig presskort eller det pass där jag har media-ackrediteringar i. Utrustningen var mycket minimerad, för att mer passa en fågelskådare än en fotojournalist. Med viktiga tillägg som min fågelkikare och fågelbok.

Jag gjorde bandade intervjuer som var mycket känsliga, dessa sände jag direkt till Christian Holmén via Proton-mail och raderade dem sen.

När jag skulle lämna landet sprättade jag ett litet hål i sömmen på skjortkragen och gömde ett micro SD kort med de tunga filmfilerna där.

VILKA TYPER AV KÄLLOR ANVÄNDES?

Egna kontakter i eller utanför Etiopien.
En grupp internationella och etiopiska forskare på Etiopien.
Deras rapporter och dokument.
Många egna intervjuer med olika källor, från akademiska experter till folk i området som var analfabeter. Men viktigt att få ett brett fält av berättelser för att kunna jämföra uppgifter och bedöma trovärdighet i berättelser.
Världens främste tortyrexpert, svensk rättsläkare och fem sydafrikanska läkare.

VILKA PROBLEM STÖTTE DU PÅ UNDER ARBETET?

Det största problemet var att få tag på en tolk som kunde både Mursi och engelska.
Det finns bara drygt 7 000 Mursi och de flesta är analfabeter. Mursi har ett eget språk som ingen annan etiopisk stam förstår.
De som fanns var antingen inlåsta i tortyrlägret, dödade eller på flykt.
Jag fick en Mursitalande i en annan världsdel att läsa in mina frågor på Mursi (gömde de ljudfilerna i min iPhone). Om jag inte fick tag på en tolk kunde jag spela upp dem om offren var förberedda på att möta mig. Banda deras svar och sen översatta dem när jag var i säkerhet.
Jag kunde inte heller lita på min chaufför, han tillhörde en stam från höglandet. Av Mursi anses de både vara rasister och förtryckare. Chauffören var dessutom före detta soldat, och under vår resa iklädd kamouflageuniform. Alla mina Mursikontakter förklarade att han med all säkerhet var spion. Han fick absolut inte veta vad jag egentligen gjorde där, fastän vi spenderade en vecka tillsammans.
Det fanns en möjlig tolk, en blind gammal man som talade Mursi och Amharic, men då skulle jag vara tvungen att använda chauffören från Amharic till engelska, och det vore för farligt.
Samma dag som jag kom till området fick vi tag på en person som kunde tala engelska och Mursi.
Alla intervjuer och översättningar är sen dubbelkollade genom två andra Mursitalande som inte var med men som gjorde separata översättningar från mina filmer, utan att höra min lokale tolk.

När vi närmade oss Jinka och Omo blev min chaufför väldigt aktiv på sin mobil. Jag blev orolig att han var en del av en fälla som satts upp mot mig. Därför bandade jag alla hans telefonsamtal. Det var bara vi två i bilen och han talade Amharic, som han visste jag inte förstod. Jag sände alla inspelningar via Signal till en medhjälpare som kontrollerade dem. Fick beskedet att det bara var privata samtal och kunde andas ut.

En av de största svårigheterna var att ta sig in i Mago National Park utan att behöva ta med en så kallad wildlife scout. De är som halvmilitärer och tungt beväpnade. Många turister kommer till tre Mursibyar för kulturell turism. Turisterna kommer alltid om morgonen och då står scouterna beredda. Istället kom vi till militärspärren om eftermiddagen, vi hade också plockat upp några Mursi som cover. När scouterna insisterade på att följa med så kunde vi hävda att jag var en gäst till Mursi och inte behövde en scout. Vi släpptes in. Att ha chauffören med sig var illa men en beväpnad scout skulle göra möten med tortyroffer i princip omöjliga.

Den ursprungliga planen var att jag skulle slå upp mitt enmanstält i en ödslig by nära tortyrlägret. Men jag ändrade den planen och valde en by som ofta besöktes av turister istället. För att minska riskerna. Planen blev istället att få tortyroffren att komma nära byn och jag kunde smyga ut i bushen och intervjua dem. Detta också för att skydda deras identitet.

Det fungerade.

Min stora fråga när jag kom ut i säkerhet var:
Är skadorna på tortyroffren verkligen så färska att de kan skett inom berättad tidsrymd?
Jag var själv tveksam.

Därför sände jag filmen till en sydafrikansk läkare som arbetar i kåkstäderna. Han sa 2-6 veckor gamla.

Jag hörde då med ytterligare fyra sydafrikanska läkare som alla sa att ärren kunde vara 4-8 veckor gamla.
De sydafrikanska läkarnas bedömning stämde väl med berättelsen.

För att vara helt säker spårade jag upp Jens Modvig, chefen för ”Dignity - Dansk Institut Mod Tortur i Köpenhamn”. Han är också ordföranden i FN:s kommitté mot tortyr.
Tillsammans med sitt team experter bedömde de att det var möjligt att skadorna åsamkats inom den berättade tidsrymden. Men man inte kunde använda det som bevis.

Samma bedömning gjorde den svenske rättsläkaren docent Peter Krantz i Lund.

OM PUBLICERINGEN AV GRÄVET BESTÅR AV MÅNGA DELAR, VILKA DELAR ANSER DU/NI ÄR VIKTIGAST (MAX 3)?

Bara en del.

OBS:
Det är viktigt att läsa den längre version som publicerades på Expressens webb och inte den kortare i papperstidningen:

https://www.expressen.se/nyheter/fredspristagaren-anklagas-civila-mordas-och-torteras/

HUR LÅNG TID TOG PROJEKTET?

Drygt två månader

VILKA REAKTIONER HAR ARBETET FÅTT FRÅN MYNDIGHETER OCH KOLLEGOR?

Innan vi skulle publicera sökte jag premiärminister Abiy via hans kontor och per telefon, email och meddelanden. Jag skrev att det var viktigt att de skulle få chans att kommentera de anklagelser som förts fram. Abiy är mycket aktiva på social medier som Facebook och Twitter. Jag lyckades få tag på hans försvarsministers privata gmail-adress och sände frågorna dit. Andra närstående personer som hans pressekreterare sökte jag via deras twitterkonton.

Abiy Ahmed vägrade ställa upp på möte med pressen under prisutdelningen i Oslo, trots idoga försök från Nobelpriskommittén. Dagbladet lyckades också ropa frågan om tortyr i Omo, på plats i Oslo, under prisutdelningen - men Abiy vägrade svara.

Många kollegor har reagerat på reportaget, här är två exempel.

Ida Titlestad Dahlback, NRK korrespondent i Afrika:

Toby Torbjörn Selander ga seg ut for å være fuglekikker i en nasjonalpark i Etiopia. I virkeligheten gjorde han intervjuer med mennesker som forteller at Etiopiske sikkerhetsstyrker har torturert og drept personer fra flere stammer som holder til sør i Etiopia. Har årets fredsprisvinner blod på hendene?

Peter Fabricius. Nestor inom utrikesjournalistik i Sydafrika:

Toby, your article was disturbing. Good work getting to speak directly to the victims.

HAR PROJEKTET ANMÄLTS TILL PO, GRANSKNINGSNÄMNDEN ELLER ANNAN INSTANS?

Nej